Inför att vi skaffade hund kände vi att 90 % av vårt liv redan var hundanpassat. En vovve skulle passa perfekt in i vår vardag, och en avgörande punkt var att han kan följa med till jobbet.De resterande 10 % handlar om utlandsresor. Visst kommer vi att prioritera och resa annorlunda för att också kunna ha med Ziki. Men vissa resor lämpar sig helt enkelt inte. Vi vill fortfarande resa till varma klimat, där familjens tid tillsammans står i fokus. Spanien var en sådan resa. En resa där vi kände att Zikkan skulle ha det mycket bättre hemma än i 30–35 graders värme.Det allra viktigaste för oss är att veta att han har det minst lika bra som vi har det. Att få lämna honom hos människor som älskar hundar, känner honom väl och genuint tycker om att ha honom hos sig. Det är en enorm trygghet. 🤎Dags att säga hejdå Medan vi var i Spanien var Ziki därför på kollo. 🥹 Han fick spendera två underbara veckor tillsammans med Emelie och Victor. Victors moster är Zikis uppfödare och de har ett fantastiskt fint, nästan kollektivt, upplägg kring alla sina hundar.Ziki började sitt kollo med några dagar i stan tillsammans med Rise. Sedan åkte de vidare till ett lantställe. Nästan varje dag fick vi uppdateringar i form av bilder och filmer. Vi kunde inte få nog och tittade om och om igen. Efter ungefär en vecka gick kollot vidare till Dalarna, till uppfödarens gård – Zikkans barndomshem. Där återförenades han med mamma Esther och syster Lory. Kan ni se vem i det här härliga gänget som är Ziki? 😂😍 Jag är så tacksam mot Emelie och alla andra som varit involverade 🥺. Det känns fint att bygga upp ett nytt community där man hjälper varandra. Och att man faktiskt kan hitta nya vänner även i vuxen ålder.Det finns nog ingen jag pratar så mycket hund med som Emelie. Man håller kanske igen lite med andra, men med henne kan jag prata om precis allt. Från konstig avföring till ett nytt beteende. 😂 Jag tror många hundägare känner igen känslan av att äntligen hitta någon som tycker att allt det där är minst lika intressant som en själv. Borta är bra, men hemma är alltid bäst. Sedan Ziki fick komma hem har uttrycket fått en helt ny innebörd. Det blev ett fantastiskt återseende, men vi märkte snabbt att han var väldigt trött. Två veckor på kollo satte sina spår och han behövde en hel dag för att krascha och sova ikapp. Det har varit magiskt att komma tillbaka till vårt liv och våra rutiner tillsammans. Samtidigt kändes det nästan som att han hade vuxit flera centimeter. Som att vi lämnade en valp och fick hem en ung karl. Lite mognare, lite tryggare men fortfarande vår älskade Zikkan. 🤎
