Det har nog inte undgått någon vad som hände i fredags kväll i en idrottshall i Älvsjö. En kvinna sköts till döds i samband med en fotbollsmatch, i en idrottsanläggning där barn och ungdomar befann sig. Det är så fruktansvärt och hjärtskärande att jag knappt finner några ord.Våldsbrott där oskyldiga människor får sätta livet till är alltid lika ofattbara. Men i Sabas fall känns det ännu hemskare. Ännu närmare. Det här hände i vårt närområde. På en plats som ska förknippas med glädje, gemenskap och trygghet.Vi bor nära hallen där skjutningen inträffade. Mollys klasskompisar befann sig där. Barn som hade kommit dit för att spela fotboll, umgås med sina vänner och göra det som barn ska få göra. Istället fick de uppleva något som inget barn någonsin ska behöva uppleva.Saba miste sitt liv. Hennes familj och vänner har förlorat en människa som de älskade. Barnen som befann sig i hallen har fått uppleva något som kan sätta djupa spår. Hennes kollegor har förlorat en medmänniska och hela vårt samhälle har förlorat ännu en människa till det meningslösa våldet. Och mitt i all denna sorg finns också en enorm ilska. Hur kan detta få ske? Hur har vi hamnat i ett samhälle där en människa kan skjutas till döds i en idrottshall, mitt bland barn? Där en plats som ska vara en fristad från våld istället blir en brottsplats?Det som gör Sabas öde ännu mer hjärtskärande är vad hon själv stod för. Hon arbetade mot våld och för att ge barn och unga bättre förutsättningar. Hon ville motverka att unga människor drogs in i kriminalitet och såg värdet i gemenskap, föreningsliv och idrott. Just det som samhället behöver mer av.Idrotten är så mycket större än själva sporten. Den ger barn en tillhörighet, förebilder, vänskap och en meningsfull fritid. Den skapar sammanhang där barn får växa, utvecklas och känna sig trygga. För många barn är föreningslivet en av de viktigaste skyddsfaktorerna mot utanförskap.Och så händer det här.Om våra barn inte ens kan känna sig trygga på en fotbollsplan, i en idrottshall eller på väg till träningen, var ska de då kunna känna sig trygga?Som mamma gör det mig fullständigt förtvivlad. Jag tänker på alla de barn som befann sig i hallen. På deras föräldrar. På hur en helt vanlig fredagskväll på några sekunder förvandlades till en mardröm.Det är lätt att prata om gängvåldet som något som händer någon annanstans. Något vi läser om i tidningen eller ser på nyheterna. Men den här gången hände det alldeles intill våra hem. I en miljö där våra egna barn vistas.Det får aldrig bli normalt. Vi får aldrig vänja oss vid rubrikerna, dödsskjutningarna eller att oskyldiga människor förlorar sina liv.Jag hoppas innerligt att Sabas namn aldrig glöms bort. Att hennes liv, hennes engagemang och allt hon arbetade för får leva vidare. Att hon blir en symbol för varför vi aldrig får ge upp kampen mot våldet och för våra barns rätt till en trygg uppväxt.För bakom varje rubrik finns en människa. Ett liv. En familj. Drömmar, framtidsplaner och människor som aldrig mer får krama den de älskar. Saba var så mycket mer än ännu ett offer för det dödliga våldet.Låt oss aldrig glömma Sabas namn. ♥Idag klockan 18 hålls en tyst minut för Saba här i Älvsjö. Jag vill uppmana er alla att stanna upp, oavsett var ni befinner er. Lägg undan telefonen, avbryt det ni gör och ägna en minut åt att hedra denna fantastiska kvinnas alldeles för korta liv.För Saba. För hennes familj och anhöriga. För alla barn som förtjänar att växa upp i trygghet.Vila i frid vackra eldsjäl
