Igår kväll låg jag och Hugo och hulkgrät i sängen. Vi grät på ett sätt som jag faktiskt inte kan minnas, när vi sist gjorde. Varför låg vi då och storgrät? Vi kollade på Josephine Bornebuschs efterlängtade långfilm ”Släpp taget” som hade premiär på Netflix den 1 november. Filmen var otroligt gripande och igenkännande. Argumentationerna mellan paret är argumentationer som jag och Hugo också har haft. Filmen skildrar verkligen hur slitsam vardagen kan vara och hur könsroller samt föräldraskap kan påverkas om man inte aktivt arbetar med dem. Jag insåg också att jag har ytterligare en stor rädsla här i livet. Det är en sak att förlora dem man älskar, men jag är också livrädd för att behöva lämna dem jag älskar för tidigt… 💔. ”Stella har allt under kontroll, nästan. Förutom hennes yngsta son, förskolesonen Olles ständiga behov av uppmärksamhet, hennes dotter Annas tonårshumör och hennes känslomässigt otillgänglige make Gustavs oförmåga att vara emotionellt närvarande. Familjen är på upphällning, tills Stella får ett meddelande som förändrar allt. Hon bestämmer sig för att ta med familjen på en resa för att göra det omöjliga och samla familjen igen.” Ni måste se den här filmen. Punkt och slut.
