Jag har aldrig gått i terapi men skulle gärna vilja. Det är nog nyttigt att få bolla BARA sig själv och kanske få hjälp från ett bollplank att få andra perspektiv. Man är som man är, och hur gör man för att bryta mönster? Hur utvecklas man förutom med tiden? Hur ska man orka ha en livslång relation till sig själv? Terapi är ett sätt som man återinvesterar i sig själv. Idag går jag inte på professionell terapi men jag har mina knep som kanske ändå efterliknar lite: -När det känns jobbigt och tufft kopplar jag bort och finner lyckan i barnen. Deras liv är så enkelt. De är lyckligt ovetandes om sånt som kommer i ett vuxet liv. Det skönt att koppla bort och bara se saker och ting ur ett småbarns perspektiv där det största problemet är att man inte får på dockan dockans kläder. -Podden blev parterapi för mig och Hugo. Jag saknar att podda med honom, vår snack fick en sån kvalité som är svår att få till sådär spontant i vardagen. -Måla. På papper, en medplockad kotte, ett staket eller en vägg. Att måla får mig att sluta tänka. -Thaiboxning. Tisdags och torsdagskvällar är heliga för mig för då är det box på studion. Jag vet inte vad det är men jag får ur mig allting. Stressen, pressen eller irritationen. Att få slå hårt gör att jag känner att de onda i mig försvinner. Jag började med thaiboxning efter att Molly fötts och är något jag kommer fortsätta med i många år till. Ett perfekt träningssätt att komplettera till styrketräningen jag pysslar med de andra dagarna. -Vad är terapi för dig? =)
