Det var sju år sedan jag tog studenten. Jag började arbeta som 14 åring. Jag ville ha mer pengar än det jag fick hemma, så jag skickade ett cv till alla mc Donalds:ar som låg i närheten av där jag bodde. Jag fick jobb och mitt första jobb blev en seger för mitt tonårs självförtroende. Jag tjänade mina egna pengar. Jag kunde till en viss del ta större ansvar för mig själv. Tidigt, tidigt började jag spara. Jag sparade inte till något speciellt, men det kändes bra att ha pengar ifall att. Vid studenten var jag trött på skolan och ville bars ut i världen och resa. Jag började jobba på Seven eleven. Mitt på Drottninggatan. Jag minns att jag stängde vid klockan 23. Mötte upp alla kompisar och gick ut och festade. För mina pengar sparade jag till resor. Thailand i flera ingångar, Indien, Libanon, Grekland och till sist Argentina. Jag och Hugo träffades. Jag började arbeta på O2. Ett företag som sysslade med vindkraftverk. Två veckor efter min första dag upptäckte vi att Molly låg i magen. Jag arbetade tills det var dags och föda. Men det hanns med att föda en annan bebis. Bloggen. Det är helt otroligt, det arbete som vi sysslar med. Tänk att här sitter jag, och kommunicerar dagligen med dig. Och dig. Och dig. Bloggar är ett fantastiskt forum, om det används rätt. Visst är det också ett verktyg för marknadsföring, för alla är beroende av en inkomst. Bloggen för mig är... Makalös. Jag är stolt över det jag har byggt upp. Jag tycker att detta är fantastiskt roligt och jag har lärt mig så mycket utan en enda utbildning. Jag vill tro att jag skulle sätta vilket jobb som helt inom marknadsföring och PR. Av bara arbetserfarenhet. Och det är jag tacksam för. I allt detta startade jag en utbildning till att bli sjuksköterska. Att studera är för mig otroligt tillfredsställande. Det bygger upp min känsla för mig själv. Mitt självförtroende och min självbild. Jag vill tro att drivet hos en människa kan göra att man kan komma hur långt som helst. Ibland kanske mitt eget driv får för mycket spelutrymme, och då gäller det att också kunna tänka realistiskt. Jag har kommit till en punkt där jag har börjat ifrågasätta mig själv vad jag faktiskt vill. Vilken väg jag ska ta. Blogg, och allt runtomkring är ett heltidsjobb. Näst intill mer än ett heltidsjobb. För att uppnå rullians så krävs det engagemang och närvaro. Både via sociala medier och fysisk närvaro. Hoppar jag på mina studier igen i januari stänger jag till en viss del den närvaron. Utbildningar ser jag aldrig som onödiga. Men jag vet inte om det är sjuksköterska jag vill bli. Det är en bred arbetsmarknad och det finns många vägar att ta. Min dröm har alltid varit att bli polis. 13 åriga Paula sa alltid i skolkorridoren "Jag ska bli en kick-as polis som står upp för rättvisan". Sen kom det annat i mellan. Hade jag tagit mitt körkort tidigare så hade jag redan sökt in till Polishögskolan. Det vet jag att jag hade gjort. I och med att jag velar så blir det tokigt i huvudet. Jag är ung och har tid på mig att hitta just min väg. Men jag försöker ändå backa bandet och komma i underfund med vad som är viktigt för mig. Vilka är mina grundpelare? Vad står jag upp för? Bara rent basic. Mina grundpelare är: Jag vill arbeta med människor. Jag vill hjälpa andra människor. Så. Kort och gott. Jurist är också brett. Där kan jag också hjälpa. Där kan jag specialisera mig och öppna upp det svenska rättfärdighetssystemet för utsatta människor. Sjuksköterska-barnmorska-jurist-bup-polis. Allt är inom mina grundpelare med vad jag vill arbeta med. Frågan är bara vilken väg ska jag ta... Jag har hösten och vintern kvar som föräldrarledig med lillan. Jag har pågående studier. Det är inte likt mig att påbörja något utan att avsluta det, så jag kommer gå klart min sjuksköterskelinjen. Vi får se om det blir redan i januari eller terminen efter. Det är lite jobbigt när man går in i sig själv och söker efter det rätta. Den rätta vägen för sig själv. Kan jag inte bara hitta ett sätt att kombinera allt? Vi får se. Tills dess så håller jag mig kvar vid min grundpelare: hjälpa andra.
