Nu vill jag sätta ner foten lite lagomt bestämt för jag är så trött på dom ilskna pekpinnarna som kommer in med jämna mellanrum så fort jag inte sitter hemma i köket en hel dag (och när jag sitter hemma i köket och jobbar en hel dag får jag höra att jag inte gör något för andra måste minsann gå till jobbet). Hur kan du göra si? Varför gör du så? Förstår du inte att det är en pandemi? Hur svårt ska det vara att fatta? Hur tänker du när du träffar folk? Hur kan ni gå och träna på Hugos födelsedag? Så många kommentarer bygger också på någon bild av att det man själv gör är undantag men att det är ruskigt hur alla andra beter sig och att man sätter sig över det. Typen som konstaterar att ”när jag var på gymmet idag så reagerade jag på hur många det var där som om ingenting” eller ”jag var på mataffären för att köpa mjölk och blev förskräckt över alla som trängdes med vagnarna!” eller ”imorse när jag åkte buss blev jag så arg på alla som stod närmare än 1,5 meter ifrån varandra helt utan hänsyn”. Dom här observationerna bygger ju på att den som står med pekpinnen befinner sig på samma ställe men det är en annan sak, det är okej för att hen har viktiga själ bakom som rättfärdigar det. Hur vet man att dom andra inte har minst lika goda själ? Någon har kanske helt gått om till hemmajobb och beställer hem mat online men väljer att gå till gymmet 2 gånger i veckan för att hålla psyket i schack. Någon kanske måste åka buss till jobbet för att det inte går att jobba hemma och för att det är för långt att gå/cykla och man inte har möjlighet att ta egen bil. Du som blir upprörd vet antagligen väldigt lite om dina medmänniskors vardag och borde kanske se till dig själv istället för att vifta med pekpinnen åt andra. Jag tror dom flesta förhandlar lite med restriktionerna och rättfärdigar vissa saker men självklart undviker andra. Det är inte bara ett fåtal som syns ute på stan, på restauranger, som går på IKEA för att köpa en möbel eller handlar julklappar i butiken trots att dom går att klicka hem. Det är få som handlar ensamma (utan partner/barn) och kollektivtrafiken är relativt full om man kikar på nyhetsrapporteringen. Är alla galna egoister som skiter i allt eller är det så att vi alla liksom gör lite si och lite så och hoppas på det bästa? Hur många känner att dom lever perfekt enligt restriktionerna, egentligen? Som alltså jobbar hemifrån, inte träffar någon annan än sin hushållsfamilj, inte åker kollektivtrafik för att hämta eller lämna barn, som inte träffar någon släkting/vän/kollega överhuvudtaget, som undviker affärer ink. mataffärer för att beställa hem allt (naturligtvis inte till ett ombud så man måste gå och hämta det där utan med kontaktlös hemleverans). Som inte någonsin skarvar och gör ett ärende ner på stan. Eller går in på mataffären. Eller låter barnen ha en lekdejt efter skolan en dag. Eller vad det nu kan vara. Visst finns det en del som inte bryr sig alls om Covid och tror det är någon slags konspirationsteori eller hittepå, sett till den stora massan är dom nog rätt få dock... Det finns ungdomar och äldre med för den delen som tänker att det bara är som en förkylning och att det inte gör så mycket att bli smittad. Men jag tror faktiskt dom allra flesta av oss är medvetna om läget med pandemin och gör vårt allra bästa för att navigera fram i en vardag långt ifrån vår vanliga vardag. Vi följer med i dagsrapporteringarna och försöker få direktiven att gå ihop med att man fortfarande ska leva på som vanligt. Eller ja inte som vanligt var för ett år såklart men vanligt i form av att vi ska jobba på eller plugga på, barnen ska gå på förskola och skola osv. Samhället ska försöka rulla på ”som vanligt” samtidigt som man ska ta direktiven från FHM och regeringen i tanke. Vi stänger inte ner Sverige och kör en lockdown som många andra länder utan här bygger det på att alla ska ta ansvar men samtidigt ska vi ha så normala liv som möjligt. Jag påstår inte att jag är föredömlig när det kommer till pandemin. Men jag har anpassat mig och fortsätter göra så framöver. Jag har oändligt mycket mer ensamjobb nu än tidigare. Visserligen är det här yrket ensamt även i vanliga fall då man inte har kontor, kollegor, chefer och sådant men i vanliga fall har jag ändå skapat mig lite av ett sammanhang där jag jobbar mycket på caféer, har mycket fysiska möten med samarbetsföretag, går på mycket event och träffar människor och så vidare. Där har det varit självklart att skala bort det som inte är nödvändigt (men ändå viktigt, jag värdesätter verkligen att få träffa samarbetspartners fysiskt och skapa en relation, jag värdesätter mänsklig kontakt och dialog i min arbetsvardag!) och köra det mesta digitalt. Jag har hållit kvar i att jobba med min fotograf då det för mig i dagsläget känns omöjligt att helt gå tillbaka till att skapa allt innehåll själv. Jag är inte lika bra på att fota, filma eller redigera bilder så ljussättningen blir bra. Det förenklar mitt arbete både i kvalitet och i process att ta in den hjälpen externt och beta av en contentdag. Dessutom är min fotograf också beroende av att ha en inkomst. Jag träffar mycket mindre folk nu än tidigare men håller mig inte till restriktionen att bara träffa hushållsfamiljen. Vi träffar våra familjer och det är inte ett beslut som vi tagit själva såklart utan som kommit minst lika mycket från dom. Vi ses självklart inte om någon känner sig minsta krasslig men jag vet uppriktigt inte hur vi skulle klara en vardag utan lilla mormor, farmor och farfar och andra familjemedlemmar. För vi ser det inte som ”släkten” utan vi är just familj... men vi ses väldigt mycket mer sällan än vi gör i ”normala fall”. Jag köper absolut att det finns dom av er som tycker det är idiotiskt men det är ett beslut vi tagit. Likaså med att låta barnen ha någon kompis från skolan hemma... dom ses under dagarna och vi kör naturligtvis inga hemmafikor med föräldrar och syskon men jag tycker det är viktigt att barnen får hålla lite normalitet. Kanske var det dumt att träna på Wörkout på Hugos födelsedag men jag vill ändå poängtera att vi inte var på något fullbokat pass vi trängdes på utan att vi hade en privattimme med Pischa. Vi kom dit omklädda och klara och köttade igenom ett pass i en i princip tom lokal som självklart städas noga. Jag gjorde ett val för att förgylla Hugos födelsedag. I övrigt håller jag mig till hemmapass och löprundor för att hålla liv i träningen och försöker också inspirera er med hemmapass. Och nej, som jag sagt tidigare. Jag tycker verkligen inte att jag hanterar den här pandemin bättre än någon annan på något sätt egentligen. Jag väntar mig inga hurrarop för att jag ställer in möten eller struntar i utelunchen. Jag gör massor av småfel hela tiden, inte av illvilja eller för att jag skiter i utan för att det är en utmanande tid. Jag försöker göra mitt bästa men har svårt att greppa en total isolering som ska sträcka sig typ ytterligare ett år framåt. Jag gör inte alltid rationella val eller genomtänkta val och ibland går jag helt på känsla. Vissa dagar är jag rädd för Corona, vissa dagar är jag less på det. Jag är som alla människor velande och inte helt svart eller vit i mitt sätt att tänka och agera. När jag gör saker som avviker från restriktionerna försöker jag hålla det från mina kanaler för att inte påverka andra eller ge sken av att det är bra att avvika från restriktionerna. Jag försöker vara hoppfull för framtiden samtidigt som det realistiskt sätt känns som att vi kommer få dras med det här länge. Corona finns alltid med i bakhuvudet vad man än ska hitta på nu och jag ber er som återkommande frågar hur jag tänker att gå tillbaka till det här inlägget. Det är helt enkelt så här jag tänker.
