Jag älskar Kniv-Lisas krönikor i Mama tidningen, hon skriver så otroligt roligt! Jag kan sitta och skratta högt åt hennes roliga formuleringar. I senaste numret skriver hon om en incident hemma, hennes son frågar om dom väntar besök den aktuella eftermiddagen. Inget besök väntades varav hennes son säger ”bra, då ska jag sätta på mig en klänning”. Lisa går igång och håller en monolog om att klänning är det bästa plagget ever varav sonen avbryter henne och säger: Jag VET att jag får bära en klänning mamma, men andra förstår inte det”. Det fick mig att fundera- det är omgivningen och vi vuxna som lägger värderingar i våra barn. De är ofiltrerade och bryr sig inte ett dugg om ”flickigt” och ”pojkigt”. Jag tror att man som vuxen bör ge barn ett stort utbud, och tänka ”barn” istället för flicka eller pojke. Ger man ett större utbud i uppväxten tror jag att man får fram barnets sanna egenskaper och intressen. Jag personligen är lite allergisk mot ”favoritfärg”. Jag frågar inte mina barn den frågan, för varför utesluta en annan färg? Lite så tänker jag i min uppfostran gentemot mina två döttrar. Att inte utesluta en färg. Här om veckan hade barnen maskerad på förskolan och kvällen innan hällde vi ut alla utklädningskläder på golvet så att dom själva kunde få välja. Det slutade med att Molly blev en pirat och Leonore valde Elsa klänningen. Jag skulle aldrig försöka få Leonore att ändra sitt val, det blev väldigt stereotypiskt att hon som flicka valde en prinsessklänning. Men hennes val är viktigare för mig, och jag tror att barn växer i sina egna val. Just nu har Molly ett påslakan med Batman i sin säng, och Leonore ett vitt med fjädrar på. Dom leker med Barbie, svärd, pysslar, läser böcker om dinosaurier och har ingen som helst uppfattning om ”flickigt” och ”pojkigt”. Jag önskar att det kommer vara så länge, men jag vet också att dom kommer att möta facken i sin uppväxt. Jag vet att dom kommer att få höra ”du kastar som en tjej” eller ”springer som en tjej”. Mitt mål är att bygga upp starka psyken så att dom kommer att klara den typen av nedlåtande kommentarer. Oavsett vad dom möter av sin omgivning utifrån deras kön ska dom veta att hemmet är deras fristad där ingenting behöver uteslutas. Att vi som familj accepterar varandra för dom vi är och våra olikheter. Ett kön säger ingenting om individen. Däremot så styr könstillhörigheten utmaningarna i livet. Vi förväntas olika, beroende på om vi är tjej eller kille. Med öppenhet från föräldrar vid uppfostran kan vi förhoppningsvis vidga våra kids perspektiv, och undvika att vi undermedvetet sätter våra barn i fack. Varför begränsa när vi istället kan öka utbudet? Varför ha en favoritfärg när man istället kan ha flera? -Så med det sagt, keep it up med öppenhet och utbud!
