Jag läste ett inlägg inlägg hos Hanna Persson som verkligen träffade mig. Det heter ”Att vakna till hatkommentarer” och ni kan läsa det här. Hanna sätter verkligen fingret på det och jag känner igen mig så väldigt i det hon skriver. För precis som Hanna inleder med så är det inte synd om mig. Jag har ett fantastiskt liv. Jag är frisk och stark, jag har en liten familj och en stor släkt som står mig nära. Jag har goda vänner och massor av härliga bekanta, jag har ett rikt ”kontaktnät”. Jag har ett roligt och fritt jobb som ger mig massor av möjligheter och roliga upplevelser samtidigt som jag och min familj kan leva gott på inkomsterna. Jag har massvis med personer som följer mig och gillar mig och som berättar det för mig (även om jag inte alltid svarar på allt så uppskattar jag era kommentarer så mycket!). Jag har en lång och härlig sommar med mina barn att se fram emot där vi ska njuta och samla minnen för livet. Ja, jag har verkligen ett bra liv och det är jag är tacksam över. Men vissa dagar mår jag ändå inte bra. Även om jag vet att jag har ett fantastiskt liv så känns det inte så, varje dag. Dom dagarna tar det emot att logga in här och skriva dagens första inlägg för jag vet att bland kommentarshögen väntar det. Ifrågasättandet, hånandet, idiotförklarandet, kritiken, negativa kommentarer av olika slag. Oftast lägger jag inte mycket tid eller energi till det men på dagar jag inte känner mig på topp - ja, då blir jag påverkad. Jag blir irriterad, känner mig frustrerad och missförstådd, arg eller rent ut sagt ledsen. Jag vet att jag valt ett yrke som innebär att jag bjuder in till mitt liv och min person, jag vet att jag själv ger er möjligheten att anmärka på allt jag gör. Och att jag borde ”tåla det” som offentlig person. Oftast går det bra. Men ibland kryper kommentarerna in under huden. Men varför ska du lägga energi på dom taskiga kommentarerna! Fokusera på dom bra! Ja visst borde jag fokusera på alla er som sprider positivitet och bra energi i kommentarsfältet. Men precis som Hanna skriver ”Kanske för att ni som ändå verkar läsa den här bloggen men… ha… svårt…. för… mig ska förstå lite mer var de där orden tar vägen nånstans” Ni kan tycka att jag är skenhelig, en hycklare, dum i huvudet, vara trötta på mig, tycka illa om mig och gud vet allt men i allt ert tyckande så kom ihåg att jag, precis som ni, bara är en människa. Det står er fritt att tycka vad ni vill om mig. Och ni har möjligheten att kommunicera ut det direkt till mig också. Ni har säkert fler ni stör er på på nätet och berättar det för dom också. Men bär med er att när ni fått knappra ur er frustration och går vidare i livet så fortsätter era ord någonstans. Dom tas emot av någon, även om kommentaren inte alltid godkänns. En raderad kommentar har gått in lika mycket i mottagaren som en godkänd kommentar, om kanske inte mer. Den senaste tiden har jag raderat fler kommentarer än någonsin tidigare. Jag vet inte om det är allt som händer i världen men det känns som att människor, ni läsare, är argare än någonsin. Och inte bara kring viktiga saker som Corona eller BLM utan vissa är verkligen på hugget mot allt. Kring min vikt, mitt hår, mina naglar, mina val av ord, mitt sätt att posera, mitt sätt att prata med mina barn, mina barn, min relation, min bil, mitt val av inredning.. ja vad blir inte kommenterat med en pik egentligen? Och just nu känner jag mig faktiskt bara matt. Jag älskar bloggen men helt ärligt, just nu är jag ganska trött på bloggen.
