Jag ramlade över ett konto med citat på facebook och fick lite av en aha-känsla. Citaten handlade om att man ska vara snäll - till en viss gräns. Att man inte ska vara snäll på bekostnad av sitt egna välmående. Det kanske inte låter så revlutionerande men för mig blev det verkligen som att jag sa för mig själv "just det!". Nu hittar jag inte det kontot (typiskt!) men för mig kickade det igång massa tankar. Vi har lärt våra flickor från start att det är viktigt att vara snäll, att man ska vara en schysst kompis och allt sådant som hör till. Och det ÄR viktigt, absolut. Men på något vänster har vi nog glömt att tänka på att man inte ska vara för snäll. Inte vara snäll på bekostnad av sig själv. Inte vara snäll mot någon som behandlar en illa. Då menar jag inte att man ska bete sig elakt tillbaka men man behöver inte och ska inte vara snäll i den grad att det går ut över en själv. Oavsett om man är liten eller stor! Jag har så länge strävat efter att vara snäll. Jag sätter stor vikt i att vara snäll och jag tycker nog ändå jag är en ganska snäll person överlag? Men ibland kan min vilja att vara snäll göra att folk försöker köra över mig och det har jag tröttnat på. Och jag har tröttnat på att snällhet oftast tas föregivet! Nu kanske ni inte alls känner igen er men jag upplever det som att så många, främst kvinnor, strävar efter att vara snälla och ställa upp och "gå den extra milen" för folk i närheten. Ens partner/familj, ens arbetsplats, kompisgänget. Och att den där snällheten ofta blir utnyttjad. Hon som ställer upp på jobbet förutsätts alltid göra det och får inte cred för det. Hon som roddar familjepusslet och rankar ner sina egna intressen för alla andras förutsätts alltid göra det. Hon som alltid fixar överraskningspartyn och det där lilla extra för kompisgänget får inte samma behandling tillbaka. Ja ni fattar vart jag vill komma, snällhet blir så ofta taget för givet eller rent av sett som en svaghet. Nu menar jag inte att varken jag, barna eller alla andra ska sluta vara snälla. Jag tycker fortfarande det finaste man kan vara är att vara snäll. Att bry sig om andra, vilja anstränga sig och finnas som ett stöd. Men man måste vara snäll mot sig själv också. Inte tömma ut all snällhet på omgivningen och inte få någon kvar till sig själv. Att sätta värde i att lyssna till sig själv och vad man själv vill, innerst inne. Om det sen också klickar med något som är snällt för andra är det win-win men jag vill bort från "snällhet på bekostnad av en själv". Det vill jag få in i mina flickor också! Min checklista: - Gör inte något som känns fel i din kropp, bara för att någon annan vill det - Våga säga ifrån när någon säger något dumt - Var inte alla till lags hela tiden, gör det DU vill - Våga tacka nej även om det gör någon annan besviken - Det är OK att göra slut med kompisar som inte beter sig kompisaktigt - Det är OK att avfölja folk som får dig att må dåligt (även om dom kommer ta illa upp) Har ni några fler punkter att lägga till på min lista i ämnet?
