"Vänta du bara"-svaren kommer nog att följa med genom hela föräldrarskapet

Jag skrev ett inlägg i somras som gick i den klassiska andan ”vänta du bara”. Att allt man sa vändes till något annat. Av självutnämnda experter som inte ser att barn och föräldrar är olika. Du kan läsa detta inlägg här.

Nu är vi här igen för nu har jag hunnit vara två barnsmamma i några månader. På bloggen och i verkligheten är jag ärlig i denna upplevelse. Det har varit en omställning att få ett till barn. Vi har gråtit och inte vetat det ena eller det andra. Men i och med att både jag och Hugo har en enkel och positiv inställning har det gått bra. Vi är liksom fortfarande i en pågående omställning men samtidigt så känner vi oss klara. Att detta fixar vi och att allt har fallit på plats naturligt.

Och nu börjas dessa ”vänta du bara” svaren börja komma igen. Exempel från denna gång:

Jag tycker att det är så otroligt mysigt med en bebis och en stor tjej hemma. Svar: Vänta du bara, när den lilla börja röra på sig är det slut med det mysiga.

Min tolkning: Ehh va, vad menar du nu? Man vill väl att sina barn ska utvecklas och i sinom tid kunna sitta, krypa och gå. Jag förstår att det blir en ny utmaning att hålla koll på båda om dom sticker åt olika håll men det gör väl inte upplevelsen av sina barn som mindre mysig. En mycket märklig kommentar enligt mig.

Vi kommer att testa att bära in Leonores säng i Mollys rum när Leonore har slutat amma. Tanken är att dom ska sova i samma rum och att vi får vårt rum till vårt egna. Svar: ”Det är vetenskapligt bevisat att samsovning ökar dittan och dattan”. ”Vänta du bara, barnen kommer att komma tillbaka till er varenda natt”.

Min tolkning: Mina barn är mer än välkomna om natten om det är något. Om dom är törstiga, ledsna, rädda efter en mardröm, lite extra sugna på att kramas eller om dom vara känner för att sova med oss. Inga problem men jag kommer ändå att lyfta över dom till deras egna sängar vid nattning. Alltid. För att få rutin på det hela. Sen sover jag själv bättre med mer plats i sängen. Läs, detta är alltså min syn på det hela, det är inte ens säkert att jag delar detta med Hugo. Och din syn har du rätt till, du vet bäst för dig själv och dina barn. Så det där snacket med att det är vetenskapligt bevisat kan slänga i väggen för det enda beviset är var och ens familjs behov och känslor.

”Blääää, bebisbajs! Det luktar filmjölk!” Svar: Vänta du bara, när dom börjar äta riktig mat kommer det rikiga doften. Min tolkning: Sant. Jag har inga invändningar här.

”Jo men Leonore sover bra om natten”. Svar: Njut så länge det varar, sen vänder det.

Min tolkning: Mjo det må hända, eller så är hon en fridfull bebis som faktiskt vill sova om nätterna.

Det finns många fler exempel på detta ”vänta du bara” svaren som man får tillbaka. Och jag tycker att det är trist för varför detta försök till tillrättavisa? Varför är det bara kvinnor som uttrycker sig på detta sätt? Och varför är det typ bara mammor mot andra mammor? Vad hände med stöttande, medkänsla och sympati? Jag har insett att dessa ”vänta du bara” svaren kommer att hänga med mig genom hela mitt föräldraskap. Och det tycker jag känns trist.

Har du stött på detta? Hur sjutton ska man besvara? Jag blir lika förvånad varje gång.