”Så härligt med fin syskonrelation ❤️. Vad tror du har bidragit till barnens fina relation? Har du som förälder tänkt på att göra/inte göra någonting? Eller tror du att annat bidrar såsom intressen eller dynamiken i familjen?”. Den här intressanta kommentaren dök in under gårdagen. Kommentaren fick mig att fundera och reflektera över de senaste åren under barnens uppväxt. Idag är dom åtta och sex år gamla. Min känsla är att dom alltid har varit tighta. Det är som att dom har en egen klubb som vi andra delvis får vara med i men som ändå är ”deras”. För de flesta är en syskonrelation den längsta man har i livet. Som syskon så delar man trygghet, delade erfarenheter och får en gemensam utgångspunkt för resten av livet. Visst har det varit konflikter, gap och skrik men det har alltid gått att reda ut smärtfritt och vips skrattar dom igen. Mellan Molly och Leonore är det interna och humorn som är absolut starkast. Deras intressen är natt och dag. Dom skiljer sig också i egenskaper. Numera delar dom inte vardag på samma sätt men när vi kommer hem är det som att dom släpper sina andra roller för att falla in i deras jargong. Dom har ett eget urgulligt språk, skrattar likadant och pratar med samma röst när dom leker. Precis som jag och Hugo är dom fysiska och söker både gos och brottning i varandra. När vi flyttade till huset delade dom rum, sen fick Molly ett eget rum men än idag sover dom gärna med varandra och det tror jag har stärkt deras relation. Det kommer att komma en dag då dom inte vill sova tillsammans av helt naturliga skäl. Jag minns när Leonore kom. Hur kluven jag kände mig. Jag har älskat Leonore från första stund men parallellt hade jag dåligt samvete gentemot Molly. Lilla bebisen kom i mellan den relation vi hade byggt upp. Jag kände mig utanför för att jag hela tiden stannade hemma med Leonore medan Hugo och Molly åkte iväg och gjorde sånt som vi alltid hade gjort ihop. Efter den värsta rs-tiden andades jag ut och min målbild har alltid varit att kunna lösa mina döttrar på egen hand. En kall vinterdag samlade jag mod och gav mig ut på en storhandling med min lilla bebis och min två åring. Det var en sveeeettig handling men jag klarade av det och sedan den dagen har det alltid varit vi tre. Föräldraledigheten tog jag och trots att Molly gick på förskola för hennes utvecklings skull kändes hon delaktig. För att knyta an till frågan i kommentaren, finns det do och don’t? Med enskilt barn gäller sunt förnuft & investering och det tror jag gäller även syskon. När man är förälder till flera är det viktigt att låta hjärtat expandera och låta barnen ta plats. Aldrig jämföra och låta barnen känna sig orättvist behandlade. Däremot blir rättvisa viktigt i ett hushåll med flera barn. Som mamma tycker jag såklart att det är jätteroligt att få ta del av en berikande och genuin syskonrelation. Men precis som att dom av naturliga skäl kommer hamna i en separationsfas från oss föräldrar (ålder & dylikt) kommer dom säkerligen att hamna i en även hos varandra. Att ha egna intressen och egna vänner är redan viktigt och det enda vi kan göra är att vara följsamma och hjälpa till när ena eller båda behöver mer space i det gemensamma hemmet och livet. Det var klurigt att tänka på faktorer som bidrar till ett fint syskonband. Ovan har jag delat mina tankar och reflektioner, feel free att kommentera med dina tankar nedan i kommentarsfältet ❣️.
