Det är mycket som händer just nu. En vän frågade om jag börjat känna mig utbränd. Jag svarade att jag inte vet och ärligt talat har jag ingen större lust att känna efter just nu 😂.Ziki är en livboj. Stunderna i skogen är bland det absolut bästa jag vet 🤎 I samband med öppningen av Restaurang Slottet på Årsta slott har min roll förändrats. På Finnboda ansvarade jag främst för event, och det kommer jag fortsatt att göra här. Men på slottet arbetar jag också närmare verksamheten i stort, i kontakt med både servis och kök, närmare flödet, tempot och människorna som bär helheten. Under den här resan har jag börjat förstå vad som verkligen är viktigast för mig som ägare och arbetsgivare. Min starkaste drivkraft är att skapa en arbetsplats där människor trivs. Där man känner sig sedd och hörd, och där vi tillsammans rör oss mot samma mål. Inte bara i arbete, utan i känsla.Min roll som ägare och chef är i ständig utveckling. Det är fortfarande nytt för mig, och kanske just därför så viktigt att inte tappa bort det som känns grundläggande, lyhördheten. Förmågan att läsa mellan raderna. Att uppfatta det som inte sägs rakt ut, men som ändå finns där.Samtidigt är det svårt att blunda för hur arbetsvillkoren i restaurangbranschen ofta ser ut. Långa pass, dag efter dag som om det vore en självklarhet. Hur blev det så? Och varför accepteras det fortfarande?Mitt favoritrum i hela slottet, kommer visa mer härifrån Vi är alla olika. Själv lever jag inte för att arbeta, jag arbetar för att kunna leva. Och det måste en arbetsplats få rymma. Som arbetsgivare vill jag inte förlora min mänsklighet. Jag vill se människan bakom rollen, bakom schemat. Som vår kollega i köket, som har sitt barn varannan vecka. Då ska det vara en självklarhet att schemat också speglar det livet.Jag kommer också att arbeta närmare Hugo än någonsin. Det är fint att se hur vi kliver in i våra yrkesroller och samtidigt låter vår privata relation stå lite åt sidan under arbetstid. Vi lyssnar på varandra, respekterar varandra. Vi känner våra styrkor, men också våra svagheter, och bär dem tillsammans.För några år sedan pratade vi om “livet 2.0”. Vi drömde om en restaurang. En plats som kändes familjär, där vänner och familj kom och gick. Vi sa“Tänk om någon av tjejerna vill jobba här en sommar eller två.” Den drömmen kom snabbare än vi någonsin kunnat föreställa oss. Och den visade sig också vara mer krävande än vi hade anat 😅.Det är mycket som händer nu. Både konkret, på plats och inuti. Jag befinner mig mitt i en utveckling, där jag formar nya sidor av mig själv. Men mitt i allt finns en tydlig inre kompass. Jag vet hur jag vill vara. Jag vet vad som är viktigt.Och det ger ett lugn. En trygghet.Jag kanske jag intervjua en anställd om några månader så får vi se hur detta har gått för mig 🤍.
