...Det är något jag sitter och funderar på i detta nu? Inom loppet av en månad ska jag delta i två lopp. -Ett redan nästa helg och det är tjejmilen -Ett den 21 september och det är actionrun Alltså ni vet ju om hur psykisk milen är för just mig. Clean är sponsor till tjejmilen och Hugo har varit på mig. ”Klart att du ska springa Paula”. Nej, nej och nej har varit mitt svar. Gömt mig bakom ”men du jobbar ju så jag måste ta barnen”. Det gömstället försvann när farmor glatt sa ”jag följer med och tar barnen och hejar på dig!”... Nu har jag gått med på att springa nästa helg. Jag kommer att springa tillsammans med Madde och eventuellt Pischa. Milen är verkligen bland den mest psykiska utmaningen för mig så om du ser mig springa nästa helg blir jag så, så glad för lite pepp och kärlek! Har ca en och en halv vecka att ladda upp inför loppet. Någon som har några bra tips på den allra bästa uppladdningen? Tänkte iallafall trycka två portioner med gröt samma morgon! Actionrun: Det här loppet ser jag bara fram emot! Distansen är på fem km (perfekt för mig) och med hela 50 hinder! Det kommer bli roligt, vi är ett helt gäng som ska springa. Bland annat Hugo♥️ Han både peppar och skrämmer mig. Hugo har en tendens att ibland pusha för mycket, och är rädd att jag kommer skada mig i hinder. Jag kanske inte fixar något, men så kommer han peppa mig. Och så kommer jag att testa och då kanske skada mig.. Äh, den dagen den sorgen i så fall. Jag har aldrig sprungit just actionrun tidigare men blev pepp på att det är så många hinder! Någon av er som har sprungit den? Vid mållinjen på tjejmilen kommer jag att ge mig själv en stor kram. Vad jag har förstått det som är det en folkfest med en massa människor som hejar. Min målbild är att se mina döttrar stå där och skrika ”heja mamma”. Den målbilden gör mig rörd. Jag ska fixa det och vinna över mina egna psykiska gränser och spöken!
