Det är en sak som har tyngt mig under hösten och vintern. Jag har inte delat med mig av det här på bloggen för att jag har varit rädd för att ni ska döma mig. Strax innan bröllopet fick jag min sista mens. När den var försenad månaden efter (käkar p-piller så har alltid haft regelbunden mens) trodde jag att jag var gravid. Men jag var inte gravid, och mensen kom inte månaden efter heller. Som man gör så googlade jag på utebliven mens och det finns fler faktorer som kan påverka: -Stress -Viktnedgång -Hård träning I september stämde jag in på alla punkter! Jag skulle gifta mig så visst var jag stressad, jag hade under våren gått på ett kostschema och gjort en kroppslig förändring samt tränade hårt. Jag antar att det vart för mycket på samma gång för mina hormoner. Jag tyckte att det var extremt jobbigt att prata om detta och det tog tid innan jag berättade för Kalle. Hugo var aldrig orolig för han känner många tjejer i crossfiten där mensen försvinner i perioder och när det blir lugnare har den kommit tillbaka. Jag mådde aldrig dåligt eller konstigt under den här perioden men ville såklart ha tillbaka den för att få ett kvitto på att jag fungerade. För två veckor sen var jag hos en barnmorska för att prata om rubbningen, och för en vecka sedan fick jag tillbaka mensen. Alltså ni anar inte hur glad jag blev!!!! Jag skrek, hoppade, skuttade och skrattade. Det kändes lite komiskt att ta del av livets kontraster. När vi ville bli gravida efter Molly var varje mens ett misslyckande, och nu var det en lycka. Jag och Kalle har pratat mycket om det här, om att jag tycker att det känns orättvist. För mig är det ingen uppoffring att träna fem gånger i veckan. Det är bara roligt. Men i och med att vi kvinnor är mer komplexa och har fler hormoner än män så måste vi hämma oss. Ta ett steg tillbaka och hela tiden tänka på balans. Det är svårare att pressa på ens egna gränser för det kan leda till hälsoproblem. Detta skulle liksom inte hända en karl som typ har tre hormoner? Kalle sa det vid ett tillfälle när jag spydde galla över situationen ”Tyvärr kan vi inte göra dig till en snubbe Paula”. Det tog ca fem månader för min kropp att på egen hand komma tillbaka efter att det hade blivit en rubbning. Jag mådde som sagt aldrig dåligt och efter bröllopet var det som en stor sten som lyftes bort från mina axlar. Det vart lättare att andas veckan efter bröllopet vs veckan innan! -Att inte få mens gjorde mig orolig och väckte mycket frågor. Jag är tacksam över att jag har många kunniga människor i min närhet som lugnade mig och gav mig direktiv. Om du skulle få utebliven mens så är det bra att du pratar med någon om det och har den inte kommit tillbaka efter sex månader bör du kontakta läkare eller gynekolog för att kunna starta en utredning på vad den uteblivna mensen kan bero på.
