Jag hade nog aldrig kunnat ana att måndagens inlägg om att inte snacka skit om den andre föräldern skulle bli en snackis på det sättet det blev, jag trodde faktiskt dom flesta skriver under på att det är ett no-no med skitsnack inför barnen. Så nu kör jag den sista vändan med det här och sen lämnar jag den pucken. Jag reagerar på det här med att man "inte får" ta upp ett ämne som man inte själv upplevt på exakt det sättet. Då har man inte tolkningsföreträde och ska inte uttala sig. Att ha upplevt en skilsmässa som barn, i det här fallet, gör att man inte får ha en åsikt om hur vuxna bör agera i eget tycke. Jag håller inte med om att man måste ha upplevt alla erfarenheter som man tycker till om. Det blir svårt om man bara får resonera och diskutera kring konkreta upplevelser man genomlevt. Jag tänker att vissa saker är liksom allmängiltiga? Jag tycker inte man får slå barn, även om jag själv inte vart med om det. Jag tycker det är fel med mord, även om jag aldrig varit med om det. Ja det är långt draget men ni fattar - det finns väl massor av ämnen man skapat sig en bild av och har en inställning till även om man inte upplevt det personligen. Kan det vara någon slags inre moralkompass kanske? Jag upplever inte mitt inlägg som okänsligt eller att det var ”pekpinnar” om något jag aldrig varit med om. Jag har FULL förståelse för att en skilsmässa/separation kan vara svår, smutsig och hemsk. Jag tror absolut inte att alla bara kan se till att ha en fin skilsmässa och vara kompisar (även om det är något jag önskar för egen del om det någon gång skulle bli aktuellt i mitt liv). Jag har förståelse för att man kan känna sorg, ilska, besvikelse, uppgivenhet och kanske rent ut sagt hat till sitt ex beroende på omständigheter. Jag förstår att det inte går att föreställa sig hur en skilsmässa känns, innan man är i den. MEN det gör fortfarande inte att jag tycker det är rimligt att man ska prata illa om den andre inför barnen. Man måste inte låtsas älska den andre heller eller vara överdrivet positiv. Men jag tycker BARNEN förtjänar att inte bli indragna i föräldrars konflikter. Ös ur dig skiten till vänner, en förälder, en psykolog eller liknande men bespara dina barn att behöva känna ansvar över sina föräldrars relation & all eventuell ilska som finns där. Jag ser det som en rättighet för barn att få skapa sin egna relation och bild av båda sina föräldrar. Oavsett om föräldern är en skitstövel så är det inget barnet ska behöva få höra ständigt utan snarare något barnet ska få lära sig själv med tiden. Det är upp till den relationen att visa sig med tiden. En partner i ett skilsmässodrama är kanske taskig och beter sig fel mot den andra partnern - men kan fortfarande vara en fin förälder till barnet. Den relationen ska inte behöva ta skada av relationen mellan dom vuxna. Det är mina tankar och åsikter, det står dig fritt att tycka annorlunda. I mitt inlägg skrev jag att jag omöjligt kan spekulera i hur jag skulle känna om jag och Hugo separerade men mina tankar kring hur vi skulle lösa situationen. För situationen skulle ju behöva lösas på något sätt, det finns ju liksom inga alternativ. Jag skriver utifrån mitt perspektiv och hur jag tänker. Jag är helt okej med om man tycker annorlunda än mig, om man säger att "nä men jag tycker det är rimligt att prata illa om den andre parten i en separation, inför barnen, om han varit otrogen, för då har han varit taskig". Det kan ju bli en intressant diskussion kring hur man resonerar. Men jag reagerar på att bli ifrågasatt om att jag inte får ta upp ämnet eller uttala mig, att jag anses inte ha tolkningsföreträde och därför inte får ha en åsikt. Varför får man inte fundera kring saker även om man inte går igenom dom just nu eller har dom i bagaget? Jag säger inte att jag sitter på någon absolut sanning och att ingen får säga emot, jag resonerar bara kring mina egna tankar och så tog jag med en lista från Rädda barnen där dom ger konkreta tips. Jag skulle förstå invändningen om tolkningsföreträde om jag sagt att "separationer är inte svåra, det är bara att göra si och så och ni som inte gjort det har gjort fel". Men så har jag inte sagt och jag tycker som sagt det är rimligt att ta in sin omgivning och själv fundera på vart man står i olika frågor. Jag tror det gör en gott att inte bara utgå från exakt ens egna livserfarenheter utan foga samman dem med andras situationer och spekulera kring det. Nå... nog om det. Jag känner att jag sagt vad jag vill säga i detta och förklarat mina tankar så gott det går. Om du inte håller med mig är det självklart helt okej, men jag önskar att du inte ifrågasätter min rätt att fundera kring saker och ting utan hellre för fram din åsikt så som den är. Jag tror det blir mycket trevligare så.
