Molly sover hemma hos sin morfar idag. En dag utan barn får en verkligen att inse att man inte är hel utan sitt barn. Mina missfall kommer ikapp och jag är fortfarande ledsen. Ser fram emot att börja studera men jag skulle byta bort det alla dagar i veckan mot att ha bebis i magen. I mitt fall kom båda missfallen tidigt men det har satt sina psykiska spår. I fredags bestämde jag mig för att släppa loss för en riktigt blöt utekväll. Hjälpte det? Svar nej. Det är bara närvaron från Molly och Hugo som stärker mig. Någonstans måste man bestämma sig för att må bra och jag har inte tagit det beslutet fören idag. Det finns så mycket i mitt liv som är helt fantastiskt, Molly är min stora lycka men som ensambarn lägger jag en stor vikt i att ge henne en livskamrat i form av ett syskon. Det känns tungt att våra två försök inte resulterade i en normal graviditet. Min mamma är ledsen för min skull och ville så gärna ta ifrån mig min smärta. Att detta skulle ha hänt henne istället för mig. Jag blev lite rörd av hennes tanke för att jag själv resonerar likadant. Detta SKA hända mig, inte Molly. Efter två missfall så stärker jag mig med att om det skulle hända en gång till så får vi hjälp. Det är en trygghet i detta elände. Tills den tiden kommer ska jag verkligen leva livet som inget har hänt. Mitt fokus ligger hos min dotter och vår vardag. Snart med plugg som förhoppningsvis ska hålla mina tankar på annat. En olycklig mamma är en olycklig familj, so let's be strong för dom jag älskar mest! Fina sms av mamma har man fått i överflöd den senaste tiden, det tackar man inte nej till =)
