Min smekmånad i graviditeten börjar nog närma sig sitt slut. Jag mår fortfarande bra, nästan lite bortskämt bra. Bebisen får inte mig att må annorlunda. Jag har knappt upplevt något illamående eller haft problem med dofter. Jag har inte haft ont i kroppen genom foglossning eller bröstproblem. Ryggen har också klarat sig bra hitills... Nu på senaste har jag börjat få lite ont i fötterna på grund av att jag har blivit tyngre. Sedan börjar jag känna och se hur mycket mer vätska jag besitter på nu. Händerna känns osmidiga och svullna. Mina vrister ser helt annorlunda ut och jag kan knappt urskilja hälsenan. Det är mycket som händer i kroppen nu, magen blir större för varje dag som går. Förut kunde jag själv välja om jag ville visa magen i kläder eller om jag ville klä mig i kläder där den försvann men nu syns den i vad jag än har på mig. Man blir så beskyddande om sin lilla mage. Jag vill hålla den varm och sitter och klappar på den ofta. Det är många som frågar mig om jag har börjat tänka kring förlossningen och visst har jag det. Men jag vill inte sitta och överanalysera scenariot då det kan gå hur som helst. Jag är nog ganska lugn i graviditeten och ser det som att det kommer ordna sig. Jag litar på mig själv och jag litar på dem som är med och jobbar på min förlossning. Bebisen kommer att komma ut på ett eller annat sätt och så är det bara. Min tanke är att jag vill föda vanligt. Helst utan epidural då jag har hört att det gör så att man ej känner värkarna och jag vill hellre ta mig igenom förlossningen än att stoppa upp den. Lustgas är jag öppen för. Sen om det blir så att situationen blir kritisk eller olidlig så tar jag självklart emot allt som sköterskorna rekommenderar. Blir det akut kejsarsnitt så får det bli det. Jag känner faktiskt att det är skönare att inte tänka på det så mycket för vill inte skrämma upp mig själv. I vanliga fall tyder smärta i kroppen på något dåligt men när värkarna kommer betyder det att bebisen är på väg. Det är upp till mig att hitta ett sätt att jobba med smärtan och värkarna för att få ut bebisen. Jag hoppas att jag inte skjuter ifrån mig smärtan allt för mycket så att det är jag själv som dröjer processen. En värk kommer aldrig mer att komma tillbaka utan varje värk är ett steg närmare till att vi får träffa vår lilla skorpa. Haha "hon kommer att få se tänker ni nu" =) Nej men jag har ju ingen erfarenhet av en förlossning än men känner mig lugn inför den just nu iallafall. Tänk vad roligt, om några månader kommer jag skriva om min förlossningshistoria till er, tiden går så snabbt nu!
