Minns att det vart kaos bland Isabella Löwengrips kommentarer för ett tag sedan när hon skrev att det passade henne att vara förälder på deltid. Att upplägget varannan vecka funkade bra för henne. Vad ska man göra om kärleken skulle ta slut? Det är givet att dela på barn om det finns två funtade föräldrar. Eller hur? Tror man kommer in i varannan vecka men förstår också att det måste vara tufft. Vi människor är kameleonter och lär oss att anpassa oss. Men jag förstår denna vecka vad hon menar. Fem dagar i Spanien utan barn och utan man gjorde mig gott. Kom hem med världens energi och glädje. Mitt tålamod och engagemang har fått sig en rejäl boost i att ha varit ifrån min familj, så jag förstår verkligen vilken energi man måste ha under sin barnvecka. Det känns som att man har mer tid att dela upp mellan jobb, familj, barn, vänner, intressen och träning. Att man i ett varannan vecka liv slipper pussla lika mycket för att få ihop allt. -Att skilja sig från Hugo är en av mina största farhågor. Samtidigt som jag aldrig skulle vilja leva i en olycklig relation. Jag är ett skillsmässobarn och klarade mig lindrigt undan men visst har jag men. Jobbiga minnen av jobbiga känslor. Var det mitt fel att mamma och pappa inte ville leva med varandra längre? Tack vare deras skilsmässa fick jag en större familj med livsviktiga vuxna och syskon. Så i slutändan gav det med sig mer gott än ont. Perfekt för oss, vi har tre familjer som hjälper oss med barnen när det kör ihop sig ? Men egentiden i Spanien gjorde mig gott, så förstår att det finns postiva ting i att vara förälder på deltid. Hjärtat slår volter för er
