Här är ett litet utklipp bland mina kommentarer. Jag har en person efter mig som inte delar min åsikt kring abort vilket jag tycker är ett samhällsproblem. För jag tycker från botten av mitt hjärta att det handlar om ett beslut som enbart rör kvinnan. Det är kvinnan som bestämmer över sin kropp och om hon vill eller inte vill sätta ett barn i världen. Omgivningen av nära och kära, och samhället spelar ingen roll. Sen är det givetvis skönt att rådfråga dom som bryr sig om en. Jannika, Loijsan eller vad du nu heter. För mig representerar du fel mentalitet. Och med fel menar jag att du lägger in personliga värderingar. Ingenting i någon annans beslut är din ensak. Givetvis förstår jag att du inte håller med mig, och det behöver du absolut inte göra. Vi har lagar om abort, och vi har rättigheter till abort. Jag har både fött, tagit bort och fått missfall. Jag har erfarenhet. Och jag vet att det ska kännas rätt i magen, magkänslan är den jag tar mitt slutgiltiga beslut på. Vi tog bort något som jag inte erkänner som ett barn för det är helt omöjligt för mig att se det så. Molly och Leonore är för mig barn men det här är också min personliga syn på det. ( Läs mitt tidigare inlägg om abort HÄR ) Det gör mig uppriktigt ledsen att kvinnor inte håller varandras rygg. Det ska inte finnas enstaka drakar utan jag önskar en mer enad kvinnoarmé där man stöttar istället för att döma. Jag önskar att politiker ska ge mer pengar till barnmorskor för idag är det brist på förlossningsplatser i t.ex. Stockholm. Alla kvinnor borde ha rätten till en trygg förlossning. Jag önskar att alla som gör abort träffar på sympatiska vårdgivare. Jag önskar att kvinnor har trygga stöttepelare som tar emot en när man faller inför tuffa beslut. Och jag önskar, med hela mitt hjärta att rätten till abort aldrig försvinner. Jag önskar att SD aldrig kommer att få igenom sänkningen av abortgränsen. Vi fick inte lära oss ”stopp min kropp” som små men vi kan lära oss nu. Så Jannika (eller vad du nu heter) stopp min kropp. Gå tillbaka till dig själv och jobba med dina brister i din personlighet. Det du gör är osmakligt och motbjudande och jag tror att du med enkla medel kan träna bort det där. Jag säger inte vad du ska tycka eller tänka för det har du rätt till att bestämma själv (precis som jag) men håll det för dig själv. Jag förstår om du blir provocerad och det är en konst att lära sig hantera sånt för att ändå vara en vettig medmänniska.
