Perpektiv | Paula Rosas blogg

Jag kom in i en helt ny tankebana idag efter att ha läst en fin och stark läsares mail om hennes öde. Ibland är jag en nöt... Jag skriver alltid ur mitt egna perspektiv då jag inte har erfarenheter av något annat. Jag har inte så mycket att jämföra med då jag inte har någon vän som varit gravid. Jag vet inte hur tufft det kan vara för ens förhållande att gång på gång få ett "inte gravid" på Stickan då min egna graviditet var oplanerad. Jag vet inte hur tufft det kan vara att få höra av sin doktor att man är steril, eller att i flera år försöka bli gravid genom en provrörsbefrukting utan resultat. Jag vet inte hur det känns men jag kan relatera till den hopplöshet man känner genom min kärlek till mitt ofödda barn. Jag har inte tänkt mig för att det kan sticka i era ögon när jag skriver om min lycka. Jag har inte tänkt på att det faktiskt är svårt att skaffa barn. Jag själv kommer förmodligen att planera nästa barn och då kommer jag också tänka på när min ägglossning är och så vidare. Förlåt om jag har varit ouppmärksam kring svårigheten att bli gravid. Jag vill inte att ni ska tänka "den där lilla snorungen fick allt på ett silverfat". Jag var tvungen till att växa upp över en dag. Beslutet att behålla Skorpan tvingade mig till att göra om mitt liv, eller iallafall landa i rollen och förbereda mig inför ett barns ankomst. Trots att jag har haft en lätt graviditet har jag haft riktigt mörka dagar. Jag har tvivlat på mig själv och skjutit bort Hugo ifrån mig. Oj vad jag har gråtit pga hormonerna, jag har inte varit lätt att handskas med. Jag har kunnat få hemska morgonutbrott pga sömnbrist och stress.

Men vi alla är människor med olika förutsättningar. Barn är det nästan alla vill ha någongång i livet och jag önskar alla lycka till i det. Det finns inget värre än oönskad barnlöshet. Jag tänker inte ursäkta min egna lycka för det har aldrig hänt något så stort i mitt liv som denna graviditet. Jag älskar redan mitt barn och jag är medveten om att det kan bli komplikationer. Men jag vill tänka att jag väntar barn, inte ett missfall.

Varför jag ens kom att tänka på det här var för att en läsare skrev i min mail att hon blir glad av min blogg trots att hon och hennes partner försökt få barn i 6 år och att hon har 1 % chans att bli gravid på naturlig väg. Det är en sån fin och viktig egenskap som jag själv har predikat för mina egna vänner. Att hur tufft man än har det så är det viktigt att kunna glädjas åt andra och jag tyckte att läsaren var så stark som lyckades göra det.

Jag ville ändå uppmärksamma det till er, jag vet att det kan vara svårt att bli gravid men jag har inte tänkt mig för om det tidigare. Och mitt råd är att aldrig ge upp, att våga söka hjälp, att aldrig sluta älska sin partner, att våga se över andra möjligheter till att få barn genom till exempel adoption, att inte glömma bort att göra andra saker som går en glad under perioden, att inte tappa hoppet och att inte klandra sig själv!

Mina ord är säkert bara en fjärt i rymden men jag vart så berörd av läsarens mail och hennes öde. Alla förtjänar barn och jag är uppriktigt sagt ledsen över att det finns såna här problem i världen.