Ingen har väl missat trenden att blicka tillbaka på 2016. När jag kollar tillbaka i bloggarkivet från 2016 känns livet då som en helt annan tid 🥺.Vi var i början av den bästa perioden i våra liv. Perioden vi fortfarande befinner oss i, barnens barndom. Här kommer skillnaderna mellan då och nu.Då: Nybliven tvåbarnsmamma Nu: Nybliven hundmamma2016 var jag ”föräldraledig” med Leonore. Vår rödhåriga lilla bebis med stora gröna ögon. Vår ögonsten, som vi åren innan kämpade så länge för att få. Jag var lycklig ända in i själen. Jag älskade att spendera mycket tid tillsammans med både Molly och Leonore. Jag kombinerade jobbet med vardagliga äventyr. Jag minns att jag i början, vid Leonores ankomst, kände mycket separationsångest från Molly. Hon och jag hade varit ett, och nu fanns det ett till barn som skulle få tid, plats och kärlek. Det där redde sig upp naturligt, men det slet verkligen i mig att jag inte ville att Molly skulle känna sig bortglömd. Idag känner jag mig så KLAR med små barn. Vi velade länge om vi skulle skaffa en till, senast bara för något år sedan. På ett sätt har vi ju faktiskt gjort det, för nu finns ju Ziki. Då: Förlovad Nu: GiftI år firar vi åtta år som gifta. Ett av mina mål i livet är faktiskt att inte skilja mig. Min historia satte spår i mig. Mina föräldrar skilde sig tidigt och jag fick syskon på båda sidor senare i livet. Det var jobbigt att känna sig ensam mitt emellan.Att ha som mål att inte skilja sig kräver arbete och prioritering. Men jag skulle samtidigt aldrig stanna i en relation som inte gjorde mig lycklig. Därav arbete och prioritering ♥️. Då: Bodde i parhus med dröm om villa Nu: Har våta drömmar om att flytta till lägenhet2017 blev jag och Hugo villaägare. Som vi hade längtat och kämpat för det. Strax innan Leonores födsel tog vi första steget och flyttade från lägenhet till parhus. Ett väldigt fint sådant, här hade vi det bra. Klipp till tio år senare – VILL flytta till lägenhet 😂. Nej men vi känner oss så klara med villa. Det har gjort sitt. Vi har haft våra år i den boendeformen nu. Vi väntar egentligen in barnen. Molly känns redo, men inte Leonore. Och det är fördelaktigt med tomt ett tag till, för Zikis skull.Men mentalt är vi redan på väg därifrån. Jag vill bo i en rymlig lägenhet längre fram, under barnens äldre år.Då: Träningen var ett måste Nu: Träningen är en livsstil2016 var året jag satte målet ”en mil i veckan”. Vi byggde ett utegym på tomten där vi spenderade våra kvällar, och Pischa kom in i mitt liv. Hon var min PT och lärde mig alla grunder för tung styrketräning. Idag har jag inga mål om distans per vecka. Jag bara springer. Räknar knappt Zikis promenader som fysisk aktivitet, för det kommer så naturligt. Jag ser till att styrketräna tre till fem pass i veckan.Jag tränar för att få en mental paus och för att hålla i det långa loppet. Att träna är en del av min livsstil. Då: Valde att arbeta med sociala medier Nu: Vill jag merJag hann gå två terminer på sjuksköterskeutbildningen innan Leonore föddes. Jag ville bli barnmorska. Men under föräldraledigheten tog jobbet med sociala medier fart. Jag började tjäna pengar och såg det som väldigt fördelaktigt med de flexibla arbetstiderna. Jag kunde styra allt själv och prioritera min tid.Jag ångrar inte att jag inte tog upp studierna. Mitt val gav mig något ännu mer värdefullt, barnens uppväxt. Jag har kunnat vara närvarande och delaktig. Och för mig är det det finaste som sociala medier har gett mig.Idag vill jag mer. Idag vill jag bygga ett arv som går att ta på. Jag är väldigt glad över resan med restaurangerna. Det är roligt med fysiska arbetsplatser. Dock planerar jag fortfarande min tid noggrant för att finnas till hemma. Då: Ingen åldersnoja Nu: Det har börjat skavaJag fyller 35 i sommar. Det här är första gången jag känner att det faktiskt skaver 😅. Halva 30-årsåldern har snart gått, och det är fem år kvar till 40. Det som skaver är inte siffran i sig, utan mer känslan. Jag har en liten panik över de eventuella bromsarna jag kommer att känna – när kroppen säger ifrån fast huvudet vill.Min livsplan är att bara fortsätta i samma takt. Fortsätta prioritera fysisk och mental hälsa. Fortsätta prioritera relationer till andra och till mig själv. Kontrollera stress och sträva efter att finnas i nuet. Inte bara låta åren gå, utan att verkligen vara här och känna in idag. Fira framgångar och lära av misstag.Vara sann mot mig själv och alltid skynda långsamt. Fylla mitt liv med saker och personer jag tycker om. Hålla själen lycklig och åldras lyckligt. Inte missunnsamt och bittert. Det är inte eftersträvansvärt.
