Igår vid läggningen tyckte Leonore att jag kunde ha fött henne tidigare (😂). Hon tycker inte alls om att fylla år sist på året (december). Jag lyssnade på hennes resonemang och sa att jag är världens lyckligaste ATT hon föddes. Leonore: Vad menar du? Funderade i några sekunder men sen berättade jag, för båda tjejerna. Jag berättade det dom flesta av er redan vet, att vi gick igenom några missfall. Vad är det undrade såklart barnen. I takt med att jag berättade kröp dom närmare och närmare mig. ”Men… stackars mamma. Var du mycket ledsen?”. Jag var ärlig och sa att jag där och då hade varit jätteledsen men nu är jätteglad över att det hände. Att dom missfallen gjorde så att just Leonore finns hos oss nu. Vi hade absolut ett moment och barnen behöver nog några dagar för att smälta den nya vetskapen. I deras ögon låter det såklart hemskt och jag räknar med följdfrågor den närmsta tiden. Överlag tror jag på att avdramatisera och prata om svåra saker livet kan erbjuda. Jag var i 20 årsåldern när det hände och hade aldrig riktigt pratat om missfall. Med någon. Samma sak om pubertet och mens. Det närmar sig och jag vill bara avdramatisera. Göra barnen bekväma med att prata med mig. Om allt. Det glada, svåra, lyckliga och läskiga. Någon sa ”små barn, små problem. Stora barn, stora problem”. Bävar mig på ett sätt för kommande år och allt vad som kommer med tonåren. Det känns skärmande att eventuellt bli utestängd. Njut medan du har dina små i din varma famn. -Hur tänker/gör du kring dom där större frågorna?
