När man går emot det man själv har trott på. Det man själv stått för. Jag har ansett att behöver ett barn sova så får de sova. Det har aldrig spelat någon roll för oss hur länge våra döttrar sovit eller om dom somnat ”opassande”. Redan förra terminen hade vi dialog med föris angående Leonores vila. ”Vi följer henne” har jag svarat. Nu är det ohållbart. Molly somnar kl. 19 och Leonore kl. 22. Det ger henne ingen chans till den återhämtning som hon faktiskt behöver. Så idag kom den dagen, där vi som föräldrar sa att det inte funkade hemma vid nattningen efter Leonores vila på föris. ”Barn får sova om dom behöver sova”. Yeah right! Sen är alla olika såklart. Molly har alltid somnat lätt och det har alltid varit kämpigare med Leonore. Hon har andra behov, hon vill t.ex. gärna bli kliad på ryggen till söms. Nu testar vi denna vecka. Nattningen spelar egentligen ingen roll, den kan få ta tid och vara olika mellan barnen. Men just det att vår yngsta somnar kl. 22 en vardagskväll känns inte okej. Det är ändå lite vemodigt att gå emot sig själv och ens egentliga tankar. In i det sista fick det bli det här beslutet. Leonore sover sällan på helgerna, och har sovit lite siesta under semestern pga. dom varma dagarna. Om hon somnar i bilen gör det inget, märker vi att hon är trött vilar vi. Men det har ofta räckt att varva ner med en bok eller film-för båda tjejerna under semestern. -Har ni bett personalen att inte lägga era barn? Tog barnen det bra? Blir det en övergång i nya rutiner?
