I helgen gjorde jag någonting som jag inte har gjort på länge. Vi var på släktkalas och smög ut med min syster för att ta en cigarett med henne. Hur var det? Äckligt. Jag har skrivit om detta förut men vi kan ta det kort igen. Innan jag fick barn var jag en storrökare. Ett paket Marlboro Gold om dagen, vid festtillfällen kunde två paket gå. Molly flyttade in i min mage, rökningen las på hyllan men fortsatte att feströka fram tills i vintras. Mot slutet av förra året blev dom där cigaretterna farliga. Jag tog en när jag var arg, när jag var ledsen, när jag träffade vänner. Den enda platsen jag inte rökte på var hemma. Med respekt för Hugo som alltid ogillat min ovana och för att jag aldrig ville att barnen skulle se mig med en cigarett. Tänker att barn gör som föräldrar gör och inte som föräldrar säger... Så, när vi reste till Vietnam hade min tjejkompis börjat snusa för att hon ville sluta feströka. Det ville jag också, så smakade en snus (mini catch). Smakade en till dagen efter, och en till två dagar efter. När vi kom hem köpte jag min allra första dosa. Det funkade ju faktiskt! Nu har jag bytt en ovana mot en annan. Men jag är så himla glad och tacksam för att rökning äcklar mig idag. I flera år var jag fast, och nere i beroendets träsk. Min andning var ansträngd, min kondition sög och jag luktade äckligt om händerna. Jag trodde aldrig att jag skulle bli kvitt ett sug på en cigg. För mig förknippades det med känslolivet och länge var det socialt. Kunde inte tänka mig ett glas vin utan en cigarett. -Det enda jag kan sakna med att röka är gemenskapen. Den där lilla cigg-pausen har varit intim och helig många månget Men som det ser ut nu är det rökförbud överallt. Jag avundas inte alla som måste gå ut från restauranger och dylikt för att stå i en ruta och röka. Jag har visserligen bytt ovana till att snusa men tänker att lite laster måste man få lov att ha, och min last hjälper mig bort från en ”värre” last. Jag kan inte säga att jag aldrig mer kommer att tända en cigarett. Det kanske jag kommer att göra. För att jag vill vara med i gemenskapen. Men vi är kvitt! Jag mår mycket bättre, slipper lukta rök och det viktigaste av allt är att mina barn inte längre har en mamma som ibland röker. För jag vill inte att dom ska börja! Cigaretter- Ni äger inte mig längre??? -Hur gjorde ni för att sluta röka?
