Jag satt på strandkanten och betraktade Hugos lek med barnen. Jag betraktade dom med så mycket kärlek. Hugo och barnen är tighta. Vi delar på ett föräldraskap men kidsen har en egen relation till sin pappa. Dom har världens bästa pappa. Hugo ger barnen något som jag aldrig skulle kunna ge, och jag känner mig så trygg i att han aldrig skulle tvinga det till mig heller. Oavsett vad som händer mellan oss vet jag att vi skulle förenas i kärleken till våra barn. Likt våra grundfamiljer. Det är ett fint privilegie att vara älskad av fler än sina föräldrar. Ändå- så kan jag känna avund mot Hugo. I så larviga situationer! Om någon av flickorna är ledsna, och dom går till Hugo och inte mig. Det är så larvigt, men ibland blir jag avis. Vad grundar sig det i egentligen? Är den den där mänskliga faktorn av att man alltid vill känna sig behövd och tillhörd? Majoriteten av tiden betraktar jag Hugos relation till barnen med kärlek och lycka. Min egna känsla av avund slås bort snabbt, men tänkte att det kunde vara värt att ta upp det ändå. Så att man inte känner sig onormal i eventuella liknande tankar.
