Jag blev så full i skratt igår under en konversation mellan mig, Hugo och barnen. Vi var allihop i Mollys rum där barnen bygger sitt Lego på Mollys enorma skrivbord. Molly: Nej. Jag vill inte ha några fler syskon. Paula: Men tänk om du/ni fick ett litet syskon. Hade inte det varit jättemysigt? Leonore: Då hade jag velat ha en lillesyster. Hugo: Eller en liten Nico? Molly: Nej. Oavsett kille eller tjej skulle bebisen få heta Charlie. Och vara vild. Annars får det vara. ”Heta Charlie och vara vild, annars får det vara.” 😂😂😂😂 Jag hade absolut låtit barnen bestämma namn, det hade jag faktiskt. Och jag tror att Molly och Leonore hade varit helt underbara storasyskon. Molly är redan storasyster, så det hade varit väldigt roligt att se Leonore i rollen. Men helt ärligt vet jag inte om jag pallar. Jag vet inte om jag har kvar det, att vara småbarnsförälder. De sömnlösa nätterna känns skrämmande. Hur hade man mått i praktiken efter en hemsk natt och samling klockan 08 i Mollys fotboll? Hur hade man jäktat med barnens tempo i deras behov av att umgås med sina vänner, med en bebis? Hur hade jag mått när Hugo måste iväg och jobba? När allt ansvar på hemmaplan ligger på mig, med en bebis? Jag älskar vår fyra och vår tillvaro med äldre barn. Jag älskar min och Hugos relation och är typ inte villig att riskera den. Eller riskera och riskera, det kanske är fel ord, men ni fattar säkert vad jag menar. Jag ser vårt liv när barnen är stora. Hur vi kommer att forma ett annorlunda liv när barnen är utflugna. När jag är 41 år, då är Molly 20 och Leonore 18. Ett till barn nu ger en fördröjning på minst 18-20 år. På ett sätt kan jag ångra att vi inte bara körde på. Att vi skaffade ett till barn efter Leonore. Hjärtat har absolut kärlek för fler barn. Ju längre man väntar, desto mer bekväm har man blivit. Så se dessa tankar som ett tecken, vänta inte. ❤️
