Det finns en tid för allt i livet. Våra barn befinner sig i livets början, och vi i dom första åren med små. Den är fantastisk på alla sätt men satan vad jag fruktar den sista tiden i livet. Vi alla har våra äldre. Föräldrar, mor och farföräldrar, vänner eller släktingar. Det är som att det går sönder när någon berättar att hen mår dåligt. Av olika anledningar. Jag är livrädd för döden, jag är livrädd för att mina människor ska dö. Så rädd att det gör fysiskt ont. Jag är tacksam för varje år men jag vill så gärna att vi alla ska vara tillsammans alltid. Det här med döden ser jag ingen vits med, den är bara skrämmande. Tanken på att mina anhöriga inte ska leva med mig genom hela livet är hemsk. Det är lite som när man är fem år, och plötsligt börjar störtgrina. "Jag vill inte dö mamma". Och mamma tröstade med att det inte skulle händ fören om jättelänge. Nu har det gått 20 år , och mina föräldrar är 20 år äldre. Sjukdomar och olyckor, fan. Lova mig- att du tar tillvara på dina relationer. Ångra dig inte när det är försent, känn att du har gjort allt du kan. Umgås, umgås och umgås. Låt inte livet komma mellan. Dina människor kanske inte finns kvar och då önskar jag att du har fina minnen. Att minnena får leva kvar inom dig. Jag kommer aldrig bli redo för att lämna dom jag älskar, och jag hoppas att spöken finns så att vi kan ses när vi lever på olika sidor <3 hur känner du kring döden? Är du också livrädd?
