Jag förstod såklart att mitt inlägg om att jag tagit beslutet att göra en ny konsultation för en bröstoperation med syfte att faktiskt genomgå operationen den här gången skulle få reaktioner. Det är hälsosamt ändå tycker jag, och förståeligt. Jag vet att mitt beslut inte är helt oproblematiskt. Jag förstår alla era synpunkter, ni som är negativt inställda. Om att det finns risker med operationer, om att man duger som man är, om vad det skickar för signaler till mina döttrar. För mig handlar det inte om att duga. Jag vet att jag duger precis som jag är. Jag vet att mitt värde inte går upp eller ner beroende på mina tuttar. Men måste man "nöja sig" med att duga? Jag har funderat på en bröstoperation i många år. Jag var på en konsultation i oktober 2018 - det är ändå 4,5 år sedan. Det här är inget förhastat beslut utan något som fått gro länge. Jag har sedan dess jobbat med acceptans för mina tuttar och att vara bekväm i min egna kropp, trots otaliga kommentarer som vill få mig att tänka annorlunda... Men någonstans har jag landat i att jag inte bara vill känna att dom duger, att jag accepterar dom. Det finns en enkel lösning och jag har råd att ta till den turen. Om jag vore mer av en framtidskämpe kanske jag skulle avstå för framtidens alla tjejer ska känna sig bekväma i sina kroppar men jag är inte den personen. Jag vill känna mig nöjd nu, i det enda liv jag har, i den enda kropp jag har. Tidigare avvaktade jag för att jag vad rädd för att bli hård över brösten när barnen vill gosa med mig. Det är jag såklart fortfarande lite rädd för men samtidigt blir goset med barnen mer och mer sällsynt. Än så länge vill dom kramas såklart men det är inte alls i den mängd som det var 2018. Barnen blir större och skapar sig egna uppfattningar om det mesta. Hur jag ska prata med dom om det hela... Jag tänker att jag inte ska göra det så värst stort alls inledningsvis så får vi se hur deras reaktioner är. Bara säga att mamma vill ha lite större tuttar och att en doktor ska göra dom större. Självklart vill jag att dom ska känna sig perfekta precis som dom är och trygga i sina egna kroppar men jag ser det inte heller som världens misslyckande om någon av dom gör en operation i vuxen ålder efter noggrant funderande. Jag tror mer handlar om hur man pratar om andras och sin egna kropp med/framför barnen än om man exempelvis har gjort en bröstförstoring. Om jag inte opererar mig men ständigt klagar över mina små tuttar tror jag dom blir mer påverkade mentalt än om jag inte pratar om kroppen överlag men gör en operation. Det kanske inte stämmer men så tänker jag. Att jag fokuserar på att inte prata illa om min eller andras kroppar inför barnen utan prata neutralt eller positivt om den och vad den kan göra. Om att operationer alltid kommer med risker... Är jag såklart högst medveten om. Därför skulle jag aldrig exempelvis resa utomlands för att få ett billigare pris eller liknande. Jag vill känna mig säker på kliniken, på läkaren som utför, på uppföljningen och möjlighet till eftervård. Visst finns det risker men det finns ju risker med allt hela tiden, även sånt "onödigt" man utsätter sig för. Typ den där goda charkbrickan som i förlängningen kan leda till tarmcancer osv. Om jag känner till Breast implant illness... Jag har läst om det och förstår att många upplever problem efter en operation. Om jag skulle få såna känningar skulle jag såklart plocka ur implantaten. Ett par fina tuttar får ju inte gå ut över välmåendet, då nöjer jag mig med mina påsar. Om att man aldrig gör det för sin egna skull utan för samhället... När jag säger att jag gör det för min egna skull så förstår jag ju såklart att mina tankar kommer från samhället jag lever i och dom ideal som finns. Vi lever ju inte i ett vacuum. Om jag var ensam människa på jorden skulle jag väl antagligen inte raka benen, sminka mig eller fundera på mitt utseende överhuvudtaget. Jag förstår att jag påverkas utifrån till att tänka att jag gör det för min skull. Men när jag säger att jag gör det för min skull så menar jag att det inte är påtryckningar från Hugo eller för att jämföra mig med någon annan eller liknande. Utan att det är ett beslut jag funderat länge på och tagit på egen hand. Om att vissa blir besvikna på mig för att jag tagit beslutet... Det är roligt att höra att ni tänker att jag är en sund och naturlig person, jag hoppas jag är det. Det är tråkigt om ni blir besvikna på mig men samtidigt är det inget som påverkar mitt beslut, jag gör det ju för min skull och inte för att påverka andra. Sedan är jag öppen med det men det är för att jag inte vill mörka att det är ett faktiskt ingrepp jag gör.
