I veckan fick Hugo en fråga från en läsare om vem som "ska" ta natten när man den ena är föräldraledig och den andra jobbar. Frågeställaren hade en 7månaders som vaknar flera gånger om natten och kände sig så trött. Mannen tyckte att hon skulle ta nätterna då han jobbade och behövde vara pigg. Sen undrade frågeställaren hur vi gjort och vad som var rimligt. Nu tänkte jag ge min sida av det här. Först och främst tycker jag hennes kille verkar ha en dålig attityd som bara säger att han måste få sova. för jobbets skull. I föräldraskapet måste man vara lyhörd för den andre och känna in dens behov. Man är två om ansvaret även om den ena är hemma på heltid och den andra jobbar. Om hon som mamma känner att hon håller på att gå under måste han lyssna och kunna hitta en bra lösning tillsammans. Sen håller jag med Hugo i grund om att den föräldraledig tar nätterna i huvudsak. I vårt fall så tog jag nätterna och det främst för att jag ammade båda våra döttrar. Amning var inte bara mat utan också närhet och trygghet och våra små har velat ligga nära och äta på nätterna. För mig kändes det bra att ha den uppgiften om nätterna men självklart fick Hugo ta över ibland om det var allt för kaosigt. Sen så la vi upp det så att Hugo fick gå upp med barnen när de vaknade så jag fick sova vidare någon timme helt ostört. Ett tag körde vi med varannan morgon på helgerna men det slutade vi med rätt snabbt - det blev istället att jag fick sovmorgon varje morgon helt enkelt. Hugo är som människa väldigt trött på kvällen och morgonpigg medans jag är tvärtom. Så då föll det sig naturligt att han fått morgonansvar och att jag kunnat koppla bort då. Men precis som Hugo skrev så är våran situation speciell med våra jobb. Ingen av oss var egentligen "föräldraledig" utan vi båda jobbade på. Jag med mina sociala medier vilket gick att anpassa bra till dagsformen och sömnkontot på många sätt. Hugo också med sociala medier men han har också haft exempelvis Clean samtidigt som vi haft småbarn eller innan dess MSR/Vimedbarn så han har varit lite mer bunden till fasta tider på jobbet. Men vi båda har haft frihet och möjlighet att kunna ta med barnen på jobb, rodda om dagarna, kunna bytas av osv. Så vi har ju varit priveligerade under spädbarnstiden och småbarnsåren på det sättet. Men när det kommer till jobb/föräldraledig och sömn tycker jag liknande som Hugo. I de flesta "vanliga" jobb behöver man vara någorlunda på alerten om dagarna och då behöver man få sova. Sen kan jag inte relatera till sågningen "det är semester i jämnförelse att vara på jobbet än att vara f-ledig" men det beror ju också på vår egna livssituation. Jag tänker dock att det finns jobb där jag inte vill att utövaren ska ha sömnbrist. Exempelvis de som befinner sig i trafiken, jobbar på sjukhus eller liknande. Men samtidigt måste man som sagt vara lyhörd i föräldraskapet och värna sin relation under småbarnsåren. Håller mamman på att gå under av en period av sömnlöshet är det klart pappan måste anpassa sig och kanske få sämre sömn på köpet han också. Kanske kan man lösa det med hjälp från annan familj eller personer utifrån, genom att låta den ena gå och lägga sig mycket tidigare och dela upp natten (ex. mamman får sova ostört från 21 till 01 eller att pappan får gå upp tidigt så mamman får sova ostört morgontimmarna). Eller genom att under en period köra varannan natt. Ja, jag tror inte det finns ett rätt eller fel utan det måste vara upp till familjen att lösa beroende på jobb, hur barnet är i övrigt (om det sover mycket på dagen kan man behöva ta den tiden att sova själv även om man helst inte vill sova på dagen) och annat. Men man är två i att skaffa barn och det gäller även under tuffa tider. Förhoppningsvis är de stunderna korta och då får man kämpa sig igenom det tillsammans. Håller ni med eller tänker ni helt annorlunda? Dela gärna med er!
