"Killar vill bara ha dig för din kropp men inte för ditt ansikte". Så sa en vän till mig när vi var unga tonåringar. Hon visste inte att den meningen skulle finnas kvar inom mig länge, länge. När jag var tonåring så fick jag problem med huden. Du vet sånt tonårsknotter. Jag gjorde allt i min makt för att dölja orenheterna med tung och täckande foundation. Jag minns att jag en morgon stod och sminkade, sminkade och sminkade för att dölja. Det blev aldrig bra nog så jag tvättade bort och gjorde om från början. Jag var sådär ungt förtvivlad och kände mig så fruktansvärt ful. I stan skulle vi möta upp ett killgäng. "Bara min kropp inte mitt ansikte" ekade i huvudet. Jag åkte aldrig in till stan den dagen. Genom någon bortförklaring så ställde jag in och var hemma istället. I flera år så kämpade jag med det där. Min dåliga hy och min självkänsla. Tänk att något så oskyldigt men ändå elakt kan följa med så länge. Idag? Jag får fort dålig hy när jag tränar. Jag använder inte foundation, mest för att göra ett klargörande för mig själv: Jag är fin som jag är. Oavsett kropp, ansikte eller själ. Man bör tänka sig för när man säger något till en annan person. För det kan sitta kvar länge som i mitt fall. Idag har jag två flickor som säkerligen kommer att känna sig sårade av vänner, killar/tjejer. I dagsläget är dom små men i min dagliga kamp så rustar jag upp deras självkänsla och deras självförtroende. Det kommer dom att behöva när dom blir äldre.
