Det var många som reagerade på mitt inlägg om att mitt hår blev bortbränt i torsdags. Några tyckte att det är löjligt att bry sig om en så ytlig sak men hur vi ser ut är ju en stor del i vem vi är och hur vi känner oss. Sen har vi olika saker som är viktiga för oss i vårt utseende - för mig är det att jag är manisk med mitt hår. Jag kan inte förklara varför men det har alltid varit så. Mitt självförtroende sitter mycket i något så litet som håret på mitt huvud, är det inte konstigt? Det fick mig att tänka på det här med botox. Elaine är starkt emot botox och tycker att det tar bort alla ens ansiktsuttryck och att det borde komma med en varning för att man kommer bli omöjlig att läsa av. Samtidigt får Therese Lindgren massor av kritik för att hon ska ha gjort botox. Jag känner att jag ligger någonstans i mitten i åsikterna kring botox. Visst är det vackert med skrattrynkor på en person som levt och bär sina fina minnen med sig i ansiktet? Rynkor behöver inte ses som något fult man måste ta bort, de som kan bära upp sina rynkor med stolthet ska göra det. Samtidigt tycker jag inte man ska behöva skämmas om man inte känner stolthet för sina rynkor och vill göra något åt det - för dem är det fint att möjligheten finns. Det här känns som ett snårigt ämne och jag tycker det är viktigt att tänka på vad främst jag signalerar till mina döttrar, det vore hemskt om dem kände ett krav att ta bort alla linjer och rynkor i ansiktet när de blir äldre. Men det går inte att hymla med att vi lever i ett samhälle där yta betyder mycket. Vi färgar håret, tar bort kroppshåret, tar hål i öronen och sminkar oss för att ändra våra utseenden till hur vi vill ha dem. Varför är det okej men inte botox? Något jag tycker har saknats i snacket om botox är att det inte alltid handlar om att bli helt slät och uttryckslös. Dels är den största konsumtionen av botox faktiskt som läkemedel - om man har problem med överdrivna svettningar, kronisk huvudvärk eller någon muskelkramp. Den lilla del som är ’skönhetskonsumption’ innebär inte heller alltid att man blir helt stel i ansiktet. Jag känner flera i mina ålder som gjort botox och det är inget man ser om man inte vet det. ’Men varför göra om det inte syns då?’ Ja det syns ju om man Vet om sagt - en i min närhet är bara 26 men har väldigt starka ansiktsmuskler som gör att hen redan fått en ’argrynka’ som störde hen. Den botoxas och visst blir det stelare just där i det området men hen har kvar all annan mimik och har mycket uttryck i ansiktet. Det är ingen stel porslinsdocka man pratar med. Jag tänker för egen del att om saker som botox görs rätt så är det så diskret att det inte märks. En bra behandlare gör inte att man tappar alla uttryck - den säger nej när det räcker. För min del är det inte aktuellt att spruta in något i ansiktet just nu, jag känner inte att jag har det behovet. Men jag utesluter inte att jag kanske ändrar mig längre fram - det är ju inget permanent utan går bort efter ett tag, så om man är missnöjd, varför inte testa? Då kommer det dock vara A och O att det görs lite i taget och att det inte blir någon ’stel docka’. Vad tänker ni om botox? Är det tvärt nej eller finns det nyanser i debatten?
