- Igår bröt jag ihop. Läggningen av Leonore har blivit näst intill ångestladdad. Som jag skrev här om dagen så har hon blivit extra fäst vid bröstet. Det är säkert en utvecklingsfas och att hon behöver mer närhet, mer mamma. Det krockade med att jag är mamma till en annan också. Att jag själv var trött, hungrig och lite låg efter en lång dag i värmen. Nattningen drog ut på tiden och varje gång hon hade somnat och jag försökte resa på mig så slutade det med skrik och gråt. Efter en timme gick jag ut ur rummet gråtandes och bad Hugo ta över. Det har varit många kämpiga nätter på rad nu, där hon egentligen bara är nöjd av att få snutta precis hela natten. Jag vet att detta är en sån himla liten bit av våra liv. Ur ett längre perspektiv så kommer detta knappt att minnas. Men när man lever i det är det jobbigt. Mamma tröstade mig med att jag som var ett kolikbarn skrek konstant i tre månaders tid. Då hjälpte inte ens bröstet. Mamma erbjöd sig också att ta Leonore en hel natt här nere i Spanien bara för låta oss sova. Gud så fantastiskt det skulle vara, vi får se när det skulle tänkas passa. Vi kämpar på men jag har bestämt mig för att sova siesta med barnen resterande tid av resan. Där och då kanske det är lockande att sitta på balkongen och läsa en bok, men jag behöver få in mer sömn i min vardag för att funka som människa. Det gäller att vara lyhörd mot sådana där Basic-behov bara för att göra tillvaron lite enklare för alla när det är lite kämpigare än vanligt. - Hugo frågade här om natten när vi låg vakna efter lite mäck med Leonores sömn vad det är som jag älskar med honom. Jag älskar Hugos syn på människan. Han är genuint peppande mot andra och uppmuntrande. Han ger ofta fina komplimanger. Nu i Spanien är han så fin mot mina bröder och deras vänner. Vi vuxna är alltid i och leker. I vattnet kör vi brottning. Boll-lekar och tränar ihop. På kvällarna sätter vi på filmer eller är med på FIFA-turneringar. Jag älskar det med Hugo, att han alltid är med och bjuder på sig själv av naturen. Hugo må ha många bollar i luften och stundvis kan jag känna mig osynlig. Tagen för given och att jag själv ger mer än vad jag får tillbaka. Det fantastiska är att Hugo aldrig gör detta med flit. Det blir fel och när jag talar om vad jag känner så lyssnar han. Jag och barnen är det viktigaste i hans liv och nu är vi inne på vårt femte år tillsammans. Vi strävar alltid för gemensamma mål. Jag älskar det liv som vi två har byggt upp. Visst kan vi ha sämre perioder men det finns inte på världskartan att det har uppstått problem som gör att vi känner att vi skulle vilja gå ifrån varandra. Hugo är mitt allt. Mitt fantastiska allt som är en genuint snäll person. Jag värderar godhet i andra människor. Jag värderar egenskaper som omtanke, respekt och att man samtidigt får plats för sitt egna. Nu är det småbarnsåren och dess charm. Vi lever för våra barn och deras behov kommer alltid först. Sen tar vi vara på varandra när tillfälle ges. Hittar små, mysiga stunder i vardagen som blir kvalité i ens kärleksrelation. En annan sak som jag älskar med Hugo är hur han pratar med mig till andra. Vi båda bjuder mycket på oss själva. Vi talar öppet om hur vi är, både det bra och det mindre bra. Men aldrig har jag känt mig så älskad. Aldrig har jag känt att en annan människa är så stolt över mig, för det är precis så jag känner. Jag känner att Hugo är stolt över att ha mig vid hans sida. Han tar mig för den jag är, och den enda önskan han har är att jag ska jobba på min stressade sida. Han vill ha chill och mañana mañana och jag vill ha struktur och snabba puckar. Jag ska jobba på det, och jag i min tur hoppas på att även jag får honom att känna sig älskad. Hugo är bra på att i tal höja mig, jag är bättre på att formulera mig i text ?
