Jag kom på mig själv med att säga ”när det är som vanligt igen” och sen tänkte jag ”kommer det bli som vanligt igen?” Det känns på något sätt som att världen förändras för alltid. Kanske är det för att vi, jag, levt skonat från krig och epidemier. Under min livstid har jag aldrig upplevt något liknande och det är svårt att föreställa sig hur det blir när pandemin nått sin ände. Jag har aldrig upplevt hur ett helt samhälle, eller egentligen en hel värld, liksom stannar upp och håller andan. Hur kommer det påverka oss i det långa loppet? Jag vill tänka att vi här i Sverige kanske blir mer ödmjuka? För livet i stort och för att hemska saker kan ske. Sverige är ett tryggt land men hemska saker kan hända här också, vi är inte skonade. Tacksamma för livet och allt det ger oss, över att få vara friska, att ha nära och kära i behåll. Än vet jag inte om vi kommer tillhöra dom som kommer behöva sörja en anhörig. Jag håller andan vid bara tanken på att någon nära oss tas bort i den här hemska sjukdomen. Känner sorg för dom som redan dött och deras anhöriga. Tänker att det är fel att säga ”det är nästan bara gamla som drabbas” som en tröst, smärtan av att förlora någon blir inte mindre för att den är gammal. Såg att det dött någon i Sverige som var 30 år och tänker på alla våra vänner i den åldern. Det är inte gammalt att dö vid 30. Vi får inte se för lätt på det här och tänka att det inte är någon fara. Samtidigt fortsätta leva men vara försiktiga. Det känns som att många börjat slappna av mer, slutat vara noggranna med handtvätt och att inte skaka hand. Som om faran än över när vi är mitt i den. Det skrämmer mig att många redan tänker att läget är lugnt. Kommer vi gå vidare så lätt från den här? Eller måste det bli mycket värre innan det ändrar oss i grunden? För min del känner jag tacksamhet i varje dag jag inte nås av ett besked att någon jag känner är smittad. Varje dag jag vaknar och känner mig frisk. Varje dag jag har med barnen och Hugo. Tacksamhet för alla vänner som ännu en dag vaknar friska. Jag hoppas att det inte ska komma en dag det ändras. Att jag inte en dag ska behöva säga till barnen att det dumma viruset smittar någon dom älskar. Det är läskigt med ett liksom osynligt hot som kan lirka sig in utan att det märks. Som inte gör sig tillkänna med buller och brak utan smyger sig på. Det enda vi kan göra är att vara försiktiga, tvätta händerna, distansera oss från det vardagliga livet och alla möten. Och vänta på att det ska vara över så det kan bli som vanligt igen. Kommer det någonsin bli som vanligt igen? -Fann tröst & hopp i den HÄR intervjun med smittskyddsexperten Johan Giesecke. Kika på den för att få ta del av vad experten tror & tänker.
