”Hur kan du bortprioritera dina barn för träningens skull? Så gör inte en riktig mamma”. Förhoppningsvis är personen som skrev detta väldigt ung, och har säkerligen inga egna barn. Jag personligen lever efter ”mammor supportar varandra” istället för att sänka en annan. Tyvärr har jag upplevt ett kvinnohat av kvinnor under hela det här året och det har varit främst kring min träning och hur jag ser ut. Det var tufft i början men idag känner jag mig trygg och stark och har inte längre ett behov av att försvara mina val, mina intressen eller mitt liv. Kommentaren ovan fick mig ändå att tänka till. Nej, jag är faktiskt mer än en mamma. Jag behöver mer i livet än att bara vara en mamma. Det andra gör mig till den bästa möjliga mamman till mina barn. Att vara förälder är både fantastiskt men också tufft. Familjelivet och allt som har med barnen att göra lever jag för, men man behöver pauser. Eller iallafall jag. Det var så träningen började för mig. Jag ville ha ett break men hade inget intresse. Vart skulle jag ta vägen? Träningen blev mitt sätt att komma ifrån och ladda om. Givetvis gör jag fel i mitt föräldraskap men vem är egentligen perfekt? Däremot är jag bra på att strukturera mitt liv och mina dagar så att inget krockar. Jag vill inte tänka på jobb när jag kliver in på förskolan, det får vänta tills kvällen när dom lagt sig. Varje dag är mitt mål att vara delaktig och inkluderande. Våra döttrar får följa med, och har varit med på allt i vårt liv. Våra gym är en naturlig plats i deras liv. Så jag skulle vilja vända på påståendet och säga att jag prioriterar mina barn och min familj genom min träning men framförallt min hälsa. Jag väljer att prioritera min hälsa för att vara en frisk, stark, tålmodig och glad mamma. Jag prioriterar att äta bra och sova ordentligt för att skapa en hållbar livsstil. Mitt lok ska tuffa på i många år till och jag vill inte att stress och ångest ska nå mig, så jag gör allt jag kan för att förhindra det.
