På samma tema som mitt tidigare inlägg har jag funderat över det här med vems känslor och mående som är på riktigt, vilkas upplevelse som räknas. Och varför det känns som att många tävlar i att ha det värst. När jag i förra veckan skrev om att jag haft ångest under hösten men att jag nu inte längre är rädd för den fick jag en kommentar om att isåfall har jag inte haft ångest på riktigt. För då ska man känna si och så så som kommentaren känt för då mår man dåligt på riktigt. Jag tänker att ångest kan vara på många olika sätt och att det är svårt att mäta för någon annan som inte är det minsta insatt i den andres mående. När jag säger att jag inte längre är rädd för ångesten är det för att jag fått verktyg att hantera den. Tidigare ville jag ”bort” från ångesten genom att tänka på annat, slå det ifrån mig och så vidare men då blev den snarare starkare. Rovdjurshjärnan kicka igång och bekräftade att ”ångest är farligt” eftersom jag flydde. Att fly förstärker rädslan. Nu har jag fått lära mig att istället bekräfta ångesten, vara i känslan och acceptera den, tänka att ”ja nu är ångesten här. Nu mår jag dåligt. Det är obehaglig men det är inte farligt” och låta den känslan vara i kroppen. Andas och acceptera att det är fruktansvärt jobbigt. Genom att bekräfta obehaget och inte slå det ifrån mig är det lättare att gå vidare lite senare. När känslan fått ta plats. Det gör inte att det magiskt försvinner såklart men det är som att kroppen fattar att jag inte kommer dö. Det är ingen fara man behöver springa ifrån. Precis som med ångest ”på riktigt” eller som med egentiden jag pratade om tidigare känns det som att många vill tävla i att ha det sämst på något sätt? ”Tror du att du haft ångest? Det är inget mot MIN ångest!” ”Vill DU ha egentid? Jag har inte fått en enda minut egentid sen vintern 1999!” ”Du tycker ditt barn sover dåligt, MITT barn vaknar minsann var 3e minut natten igen! ”DU kan inte må dåligt över dålig hy - JAG hade mycket mer finnar än du någonsin haft!” Varför är det så många som vill ogiltigförklara hur andra mår genom att trycka på att de själva minsann haft det värre? När man var liten känns det som att alla tävlade om att ha det bäst (typ min pappa är starkare än din! På min gata i stan har vi pool! Ja ni vet) och nu i vuxen ålder ska man tävla om att ha det sämst och jobbigast? Hur kommer det sig egentligen? Jag tänker att min känsla eller upplevelse inte blir mindre eller större baserat på hur andra har det i jämförelse. Man kan bara utgå från sig själv och hur man upplever saker. Någon kanske mår jättedåligt över en finne. En annan mår dåligt över att hela huden är full med finnar. En tredje har massor av finnar men bryr sig inte det minsta. Det ena blir inte bättre eller sämre av att man jämför sig i måendet. Jag tycker det så ofta är kommentarer (inte bara mot mig utan allmänt) som är så missunnsamt i att man inte får tycka, känna eller må på ett visst sätt för att man har det bättre än någon annan. Och det är klart att man ska ha en viss tacksamhet över att man (vi, jag) har det superbra här i Sverige utan svält och krig och med bra samhälle i stort men det går ju inte att tänka så i all oändlighet. Jag är mest bara fundersam kring det här fenomenet att man så ofta vill slå andra på näsan och förklara att de inte känner som de gör på riktigt eller att man inte vet vad man pratar om. Kan vi inte hellre mötas i förståelse för att vi alla är olika och istället peppa varandra mot bättre mående?
