Igår hände det som inte får hända när man är bortrest från sina barn. Vid lunch ringde Molly och sa att dom hade ringt från Leonores gymnastikläger. Hon hade gjort sig illa och mamma och Molly var påväg till henne. ”Leonore har gjort sig illa”. Miljoner senarion dök upp i mitt huvud. Jag ringde till ansvarig för gymnastiklägret och fick ganska snart en uppfattning om situationen. Hon hade gjort illa sin ena lilltå. Jag höll kontakt med mamma via sms samtidigt som jag ringde 1177. Hugo ringde sin pappa och min pappa för att lokalisera vem som skulle kunna rycka in och hjälpa mamma som inte kunde lämna arbetet. Det slutade med att pappa, Leonore och Molly åkte in till akuten. Pappa berättade att Molly varit en riktig storasyster och tröstat och stöttat sin lillasyster. Mitt och Hugos föräldrahjärta brast. Några timmar senare konstaterades det att Leonore fått en spricka i sin lilltå. Man gör inget annat än att tejpar ihop tån med den bredvid, vilar och eventuellt tar värktablett. Mot kvällen när allt var lugnt och Leonore hade somnat kände jag mig helt slut. Precis i början kände jag direkt att ”nu vill jag hem”. Jag kollade på mina alternativ men både mamma och pappa lugnade mig. Och jag tackar gudarna för FaceTime. Trots att vi befinner oss i Grekland kunde vi vara med och trösta och lugna vår dotter. Himla typiskt att något ska hända när båda två är borta. Men jag är evigt tacksam för mormor, platsmorfar, syster, morfar och farfar som sluter upp och hjälper till. Dom är absolut våra barn men dom är också familjens barnbarn. TACK ❤️❤️❤️. Ps. Och tack till er för alla fina kommentarer på gårdagens inlägg. Jag har läst varenda en och känt värme innanför bröstet. Jag och Hugo pratade om det här igår och vi har sagt att vi ska tänka lite på tu man hand. Tänka på hur vi vill att våra nästkommande 20 år ska se ut, och sen prata igen ❤️ Ds.
