Hur blir reaktionen egentligen när man får reda på att man är gravid?

Jag kan tänka mig att pluset på gravtestet är lyckans besked om man planerar att skaffa barn. Men i mitt fall då, där barn var så långt bort. Barn var ingenting jag hade tänkt skaffa inom dom närmsta 5 åren, och idag sitter jag här och drömmer om att snart kunna ge mitt ofödda barn ett syskon. Livet har en plan för oss alla, livet ger oss val men i slutändan tror jag på ödet.

Tillbaka till hur min graviditets resa började. Jag blev livrädd och började gråta. Jag tyckte att det kändes som att det var en alien som låg i magen. Mina första tankar gick i att göra en abort just för att gaviditet låg så långt borta för mig. Jag var inne på främmande mark och såg inte alls hur jag skulle kunna få ett barn att gå ihop med min vardag. Jag hade precis börjat jobba på ett nytt jobb där jag faktiskt såg mig själv ha en framtid. Friheten jag var van vid att ha var jag inte säker på om jag ville ge upp. Min sociala krets har aldrig varit ett problem. Jag visste redan innan jag talade om för familjen att jag var gravid att dom skulle stötta mig till 100 %. Jag visste till och med att Hugo ville ha barn i en snarare framtid än vad jag hade tänkt.

Jag började värdera mitt liv och såg över hur dom olika punkterna såg ut just för mig. Hur min ekonomi såg ut tillsammans med Hugos, hur vi bor, vad vår kommun har för skolor och dagis, hur familjerna skulle ställa sig i att jag var gravid(som sagt, visste att dom skulle stötta oss) hur vännerna skulle ta att mitt liv förändrades och så vidare. Jag och Hugo hade det faktiskt bra och vi hade alla förutsättningar för att skaffa barn.

Det tog längre tid för mig att komma fram till beslutet att behålla barnet än vad det gjorde för Hugo. Jag vet inte hur jag skulle resonera om det vore så att Hugo hade ställt sig på tvären och inte alls hade velat behålla bebben som jag vet händer många tjejer. Hugos vilja gjorde mig säker samtidigt som kärleken till mitt lilla frö i magen bara blev starkare för varje dag som gick. Min oplanerade graviditet satte perspektiv på mitt liv och det fick mig att inse att jag faktiskt är kapabel till att bli mamma i en ung ålder. Allt som jag först såg som hinder omvandlades snabbt till min fördel och idag ser jag inte mig själv utan vårt barn som just nu ligger i min mage. Jag har förändrats de senaste månaderna till det bättre. Både i min levnadstillvaro men även i min tankegång. Allt jag gör är att förbereda inför barnets ankomst. När jag tänker på framtiden anpassar jag mig efter barnets bästa. Jag ville flytta in till stan men nu när vi ska ha barn vill jag stanna kvar i Hägerstens kommun för att jag vet att det finns bra skolor och dagis här.

Det är ett stort beslut att ta om två ska bli tre. Jag förstår att man kan känna sig stressad över att t.ex. ha en dålig ekonomi som småbarnsförälder. Jag tror inte att barnet bryr sig om hon eller han äter felix köttbullar eller hemmagjorda köttbullar. Jag tror att alla klarar av att uppfostra ett barn bara man har kärlek och lyckan över barnet. Det kommer bli tufft att bli småbarnsförälder för första gången, det kommer ta kål på mig att inte få sova på nätterna. Jag kommer bråka med Hugo för att jag känner mig stressad och utbränd. Men jag vet redan nu att allt kommer att vara värt det för jag älskar redan mitt barn. Jag älskar Hugo av hela mitt hjärta och jag vet att han kommer ställa upp för mig och hjälpa mig. Jag står och väntar på att min resa genom berg och dal banan ska börja. Jag är stolt och glad över att jag vågade ta beslutet att behålla barnet tillsammans med Hugo, jag tror på oss och jag tror att vårt barn kommer att få det finfint med oss.

Jag kommer att älska dig precis på det sättet som min mamma älskar mig