Jag såg att det gick diskussioner om vad som är för privat att dela med sig av som offentlig person. Är det över gränsen att berätta detaljerat om bråk med ens partner? Vilka bilder får man lägga upp med sina barn och hur länge får man skriva om dom i åldrarna? Just det här med gränsen mellan att vara privat och personlig kan ju ibland vara väldigt svårt tänker jag och ju mer personlig man blir desto mer diffust blir det där med privat. Vart går gränsen? Om jag ser till mig så är mitt jobb att vara personlig. Min blogg och min Instagram är inte uppbyggd på någon karaktär eller nischad som proffsatlet eller artist eller liknande. Det är liksom bara jag och mitt liv jag delar med mig av. Mitt content bygger på personliga upplevelser och upplevelser. Att göra innehåll av min person. Egentligen ganska knäppt när man tänker på det? Men jag gillar att dela med mig av min vardag, mina tankar, mina konversationer, mitt liv. Jag älskar att ventilera och berätta och kunna ha en dialog igång. Till en viss gräns, såklart. Men gränsen är ganska svår att definiera på något sätt? Jag kan berätta om att jag och Hugo bråkat, pika lite eller återge tjafs vi haft. Men det är på något sätt bara om bråket löst sig eller inte är någon stor grej. Jag tänker att det är bra att dela med sig av att en relation inte bara är härlig och fin som syns på instabilder - men jag vill inte lämna ut det mest privata i våra bråk. Jag kan dela med mig av roliga saker barnen sagt eller finurliga tankar. Men är verkligen sparsam i vad jag delar med mig av deras innersta. Tråkigheter med vänner, bråk, ledsenhet och annat som hör livet till och kan vara känsligt håller vi till dialog i familjen. Jag kan berätta att jag mår dåligt i perioder. Men känner inte att jag alltid är redo att berätta allt om varför. Det öppnar såklart upp för spekulationer som kan bli tokiga men jag vill vara ärlig i att saker inte är på topp även om jag inte vill blotta allt. Vissa saker är helt enkelt svårare än andra att bearbeta och när det dessutom involverar andra som kanske inte vill vara med så mkt offentligt blir det ännu mer privat. Jag kan lägga upp bilder på mig själv i bikini på bloggen. Men samtidigt så skyler jag mig själv i omklädningsrum eller annat för att jag är så obekväm i att bli sedd naken. Det är alltid någon slags inre kompass som avgör vad som känns personligt utan att bli privat. Under hösten och vintern har jag dock känt att jag blivit lite mer privat av mig överlag. Jag är inte lika bekväm i att ha vissa samtal ute bland folk efter att saker hänt som varit långt utanför min bekvämlighetszon gällande private space. Ibland glömmer jag att jag faktiskt är en person som folk följer och att folk känner igen mig på olika platser eller vänder örat mot mitt bord när jag har en privat dialog. Det har gjort mig försiktigare. Samtidigt är jag bara Paula och jag lever mitt liv precis så vanligt som jag gör- går och tränar, hämtar kidsen, fikar på café, äter ute, går på badhus osv. Mitt privata och personliga hänger ju alltid ihop. Det är hela tiden en avvägning efter dagsform vad jag vill dela med mig av. Ibland har jag känt efteråt att det var fel beslut att dela med mig och då har jag tagit bort. Om ex Hugo tycker något är onödigt att lägga upp åker det också självklart ner. Jag tänker att vi alla dels måste respektera andras behov till privat space men också att vi måste acceptera att vi alla fungerar olika vad gäller hur man ser på de hela. Någon kanske inte tycker det är för privat att dela med sig av sexliv, stormiga bråk eller toavanor - bara för att du som läser blir illa till mods och tycker det är över gränsen behöver det inte vara allas sanning. Så länge personen som skriver det och personerna i närheten som är med är OK med det måste det få vara okej. Vi människor är olika och funkar olika helt enkelt 💕 Hur ser ni på privat vs personligt?
