Den 19/1-20 organiserades Fadimedagarna på Berns i Stockholm för att hedra Fadime Sahindal som för 18 år sedan blev brutalt hedersmördad av sin egen far. Jag lyssnade på en podd på P3 dokumentärer för inte så länge sedan som handlade om detta. Hennes öde gör mig illa till mods och följer gärna evenemang, debatter och texter som handlar om just hedersmord. Under Fadimedagarna där folk samlades för att hedra Fadime höll Mia Skäringer ett tal. Ett starkt tal om vikten att uppfostra söner för att få en chans till att förändra mycket. Mia Skäringer av en av Sveriges starkaste, feministiska röst och hon är själv mamma till tre barn. En flicka och två pojkar. Hon säger i sitt starka tal att det är vårt ansvar att visa att det är okej att visa känslor, rädsla, ömsesidig respekt. Att man som förälder bör agera som en guide genom barndom för att rusta blivande vuxna inför samhället. -Mias tal fastnade i mig (du kan läsa hela talet på Mia Skäringers facebooksida) Här är några utvalda delar ur Mia Skärringers tal: ”Det är svårt att vara pojke. I förväntningarna. På skolgården, i omklädningsrummet, i familjen, i traditionen. Lipa inte. Var ingen mes. Skydda familjens heder. Låt dig inte kränkas. Ta inte en smäll. Slå tillbaka. Gör som din pappa säger. Håll huvudet högt. Visa dig aldrig svag. Älskade lilla pojke. Det är hos dig allt börjar.” ”Hur ska jag hjälpa dig gå oskadd genom förväntade roller. Bevara din gloria av blommor och hjärtan. Hur kan jag konservera dina tårar om de någon gång fjättras i en håla av påhittad manlighet. Om du inte längre vågar visa din svaghet, din rädsla.” ”Jag kommer alltid försvara en kvinnas rätt till sina egna val, sin egen röst och sin egen kropp. Sitt eget liv. Och allt börjar hos pojken. Min och din. I samma stund han landar mellan sin moders ben och hon varsamt torkar bort sitt eget blod från hans hud. I samma stund hans far klipper navelsträngen eller visar upp honom för familjen. Vi måste hjälpa honom gå fri. Hjälpa honom gråta tårarna historien förhindrade.” Jag är mamma till två döttrar. Jag fostrar två döttrar i hopp om att förmedla kärlek till sig själv och vill ge dom verktyg så att dom i framtiden är rustade. Rustade för eventuella påhopp mot deras kön. Hur tänker du? På vilket sätt fostrar du din dotter vs din son?
