Jag lyssnade på ”Dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani” under min morgonpromenad. En podd av P3 dokumentärer. Jag hulkade för att jag grät mitt i spåret. Alla som har barn kan nog föreställa sig mörkret av att behöva stänga av respiratorn som sitter i ens barn. Jag minns när händelsen rapporterades på nyheterna. Riccardo dog dagen innan han skulle fylla 17, år 2007. 2007 var jag 16 år. Dödsvåldet bland ungdomar är fruktansvärt. Unga vuxna och barn dödar varandra för pengar, narkotika och har på något sätt romantiserat våld. ”Det är coolt att slåss”. -Kvinnor blir slagna i relationer -Ungdomar slåss -Våld mot barn Det är förödande. Det är skrämmande. Jag blev tagen av dokumentären som handlade om Riccardo och undrar hur de fem åtalade mår idag. Hur känns de att ha en död killes blod på händerna? Var den där konflikten vid festen värt hans liv? Mina flickor kommer också bli tonåringar. Och med döttrar kommer jag att oroa mig för mycket. Det känns inte som att de finns samma typ av dödsvåld bland tonårstjejer som de finns för tonårspojkar. Jag har varit 16 år. Jag vet att familjen inte var de viktigaste då, utan de var vännerna. Man dolde mycket för familjen men jag visste att jag alltid kunde vara ärlig hemma. Jag visste att jag kunde ringa när som helst, och så kom dom. -Jag vill ge mina döttrar frihet när dom blir tonåringar -Jag vill vara närvarande -Jag önskar innerligt att dom kommer att ha bra vänner runt omkring sig som kommer våga ringa om något händer de ej kan kontrollera -Jag önskar god kontakt till vänners föräldrar Varken jag eller Hugo har nått intresse för att dricka vin bara för att de är lördag. Vi dricker proteinshakes på kvällarna. De kommer jag att fortsätta med under barnens tonår för att säkra att jag kan rycka ut med bilen om de skulle hända något. Visa att jag litar på dom, och inte försvinna i arbete så dom känner att man är frånvarande. -Tonåren är jobbig för både barn och föräldrar. Jag minns de så väl. De sägs att med små barn har man små problem och med stora barn stora problem. Och de stämmer verkligen! De är läskigt att tänka att våra små diamanter kommer att bli stora. Att de måste få flyga med egna vingar. Men vi tillsammans har ett bo, där jag ska göra mitt bästa för att rusta upp dom för allt tufft som finns framför oss. Mina tankar går till Riccardos familj och vänner. För 10 år sen förlorades han i en dödsmisshandel. Alldeles för tidigt... Har någon av er tonårsbarn? Hur gör man med all oro samtidigt som man måste släppa iväg dom på egna äventyr? // Ett hett tips att lyssna på dokumentären om ni inte redan har gjort det!
