Godmorgon fredag. Jag vaknade innan klockan vanligtvis ringer under vardagarna. Idag hade jag inte ställt någon klocka för jag hade tänkt ta sovmorgon tillsammans med barnen. Kliet innanför skinnet kom redan igår. Jag ägnade min kväll till att fixa i ordning inför dagens begravningsfika. Ordnade om miljontals gånger och förberett allt som går. Kliet gjorde också så att jag gav mig på projektet att byta mattan under köksbordet, helt ensam! Ångesten var påtaglig när jag vaknade. Jag snörade på mig skorna och gick ut för att ta mig ner till sjön. Natur lugnar mig. För stunden känns det okej. Men fruktar för hur det kommer att kännas kl 14 när begravningen faktiskt börjar. Idag ska vi säga godnatt till min morfar💔 Det är över. Morfar finns inte längre. Morfar har varit död i tre veckor, men funnits i mitt liv i 28 år. Alltid vakat, alltid varit snällare än nödvändigt och alltid tagit mitt parti. Det gör ont i mig. Fysiskt ont. Det gör ont att han inte finns och att allt inom familjen är sorgset. Jag fixar inte att se min mamma och min mormor i deras hjärtesorg. Det totalt krossar mig. Vi ägnar denna dag till att mentalt ladda upp. Tänkte fråga tjejerna om dom vill rita varsin teckning för att lägga vid morfars kista. Det är första gången dom upplever döden och det känns fint att vi hittills lyckats avdramatisera med att morfar nu är en duva. Under de senaste veckorna har båda två sagt ”Hej Moffi” till alla duvor vi mött. Efter dagens begravning kommer jag ägna helgen till att stilla deras upplevda känslor. Misstänker att dom kommer känna sig skärrade.
