<p class="p1"> <p class="p3"><span class="s2">Kunde skratta lite åt Hugo strax innan han fyllde 30. Minikrisen var ett faktum. Jag själv hade inga problem med att kliva in i den nya åldern. Kände mig fulländad, glad, på en bra plats i livet och ung i sinnet.</span></p> <p class="p3"><span class="s2"> </span></p> <p class="p3"><span class="s2">Nu är jag 32 och känner ish samma sak. Fulländad, glad, på en bra plats i livet och ung i sinnet. Men det är ändå någonting som skaver i mig. Kan jag ha fått en försenad 30 årskris? </span></p> <p class="p3"><span class="s2">Såhär. Jag har gått igenom alla delar i mitt liv och det är ingen jag känner mig olycklig i eller att jag skulle vilja ändra något. Det är mer än känsla av att jag känner mig lite vilsen. Lite som en mini-identitetskris. </span></p> <p class="p3"><span class="s2">Är jag där jag vill vara? Vad önskar jag av framtiden? Hade något annat gjort mig lyckligare? Allt detta handlar enbart om mig och relationen till mig själv, inte till mina nära och kära. </span></p> <p class="p3"><span class="s2">Det var samma känsla för 11 år sedan när jag skulle bli mamma till Molly. Och återigen för ca fem år sen när barnen vart ”större” och jag ville tillbaks till fler roller än ”bara” mamma. Men sen så är faktiskt min roll som mamma den största och viktigaste i mitt liv. Så är det och kommer förmodligen alltid att vara. Det är som att mina kriser mer följer barnen än mig själv. </span></p> <p class="p3"><span class="s2">Jag anser mig själv vara en stark och rustad person. Parallellt är jag känslig och skör. Jag är stark och sårbar samtidigt </span><span class="s3">😅</span><span class="s2">. Och i hela mitt liv har jag upplevt framtidsångest. Därför är det så viktigt för mig själv att leva här och nu. Varje dag. Det är mitt sätt att hantera framtidsångesten som i perioder sipprar fram. </span></p> <p class="p3"><span class="s2">Jag är 32 år. Halvvägs till 64. Jag är oerhört glad och lycklig för mina 32 år här på jorden och önskar inget annorlunda. Jag tror stenhårt på att livet har en plan för oss alla och att det finns en mening med allt.</span></p> <p class="p3"><span class="s2">Förändringar sker hela tiden och brukar se tillbaks på utvecklingen i fem årsepoker. Jag hinner med ytterligare en epok i 30 årsåldern men efter den är jag 42. Jag tenderar att stressa upp mig själv över siffror och förväntningar. ”När man är 40 är man vuxen på riktigt”. Det låter superlarvigt och många tänker säkert ”tagga ner Paula”. </span></p> <p class="p3"><span class="s2">Jag känner mig fulländad, glad, på en bra plats i livet och ung i sinnet. Samtidigt som det är något som skaver i mig. Jag tar det piano men kommer aldrig förneka för mig själv vad jag känner. Det sköra möter det starka i klinscher. När det sköra är ängsligt kommer det starka med lösningar. </span></p> <p class="p3"><span class="s2">-<strong>Jag litar på min egen förmåga </strong></span></p> <p class="p3"><strong><span class="s2">-Glöm inte bort att här och nu är viktigt </span></strong></p> <p class="p3"><strong><span class="s2">-Om något inte känns riktigt kommer du agera </span></strong></p> <p class="p3"><strong><span class="s2">-Minns Hugos minikris. Den svalnade och försvann </span></strong></p> <p class="p3"><strong><span class="s2">-Du har hela livets efterrätt framför dig </span></strong></p> <p class="p3"><span class="s2">Livsrelaterad oro kommer nog mer eller mindre i alla åldrar. Det är inget fel att reagera eller känna. Det skulle vara oerhört skönt att läsa om liknande upplevelser. Berätta gärna i kommentarsfältet om du vill </span><span class="s3">❤️</span><span class="s2">.</span></p> <p class="p3"><span class="s2"> </span></p>
