Nu ska vi tala om något som jag inte har delat med mig av förut. För 10 år sen var jag psykiskt sjuk. Jag hade ätstörningen som kallas för Bulimi - men det förstod inte jag. Jag vet faktiskt inte riktigt hur det började eller ens varför. Till figuren var jag naturligt slank men ändå så drabbades jag av ett orimligt ideal. Slankhetsidealet. Killen jag var tillsammans med då sa alltid att han gillade kurviga tjejer. Jag som inte alls hade kurvor blev nog provocerad av detta och skulle minsann bli ännu smalare. Hur började det då? Jag åt nyttigare, inget hetsät som är karaktäristiskt för bulimiker. Jag tog milslånga promenader och kunde gå fram och tillbaka mellan Hägersten och Huddinge. Det tog inte lång tid att få resultat heller och allas "vad smal du har blivit" triggade mig. Det var så enkelt att skippa frukosten när ingen var hemma, det var så enkelt att säga att man ätit i skolan och det var så enkelt att springa ned på toaletten på nedervåningen för att kräka upp middagen. Jag minns att det ofta svartnade för mig, att om jag reste mig upp för hastigt svimmade jag nästan. Mamma misstänkte nog tidigt att något var på tok men i och med att det var så lätt att dölja pågick detta ett tag. Det handlade aldrig om att jag ville bli sedd, inverkan från t.ex. reklam eller grupptryck. Det började som att jag bara skulle skärpa till mig lite med kost och gå NORMALA promenader. I kombination av att jag hade noll erfarenhet av träning och hur man skulle förhålla sig hälsosamt. Det resulterade i den snabba vägen- svält och att inte behålla det lilla jag åt. På något märkligt sätt gav detta mig ett självförtroende. Jag hade 100% kontroll och det var inte mycket som man fick bestämma över själv i tonåren. Jag blev tillfredsställd av att hålla på med detta och det blev som en vana att stoppa fingrarna i halsen. Jag kom att lära mig att nästan kräkas ljudlöst, snabbt och undvika att det kom tårar i ögonen. Pararellt med detta så mådde jag bra. Jag hade pojkvän och vänner runt omkring mig. Ingen ångest utan det som jag skrivit om ovan var bara min lilla hemlighet. En hemlighet som min familj till sist kom på, dom fattade nog redan innan men min styvfar gick in på toaletten efter mig och jag var avslöjad med bevismaterial i toaletten. Detta var en kris för min familj och jag minns att det var hemskt att se mamma ledsen. Hon ville att vi skulle prata men jag vill inte prata. Jag stängde ute henne genom att vara taskig. "Jag pratar hellre med en främmande terapeut eller nått. Men inte med dig". Min mamma bara tog bilen och åkte därifrån. Jag var ett barn och jag var illatvungen att tillslut samarbeta. Vi kom överens om att det långsiktiga målet var att sluta med detta beteende/ätstörning. Min brist på kunskap om hur det är att vara hälsosam hjälpte dom mig med. Vi gick igenom kosthållning och jag fick vara med och bestämma mat för veckan. Jag fick ett gymkort på simhallen och dom följde med mig på spinning och gav mig något litet att äta direkt efteråt. Vi kom överens om att låsa toaletten efter middagen i en timme den första tiden. Och jag skulle hålla mig på övervåningen så att dom kunde se mig. Jag önskar att jag hade vågat erkänna min ätstörning för mig själv innan det hann gå så långt. Jag förminskade det hela tiden och tänkte att det inte var så farligt. För att få hjälp att bryta den onda cirkeln, vad hade jag kunnat tänkas göra? - Gå till skolsköterskan för att få prata om detta innan jag berättade för familjen - Hört av mig till BUP eller en ungdomsmottagning. - Pratat med en vuxen som jag kände förtroende för - Gått till vårdcentralen Stackars lilla mamma, det kom som en chock för henne och jag vill inte ens föreställa mig hur hon kände. Vilka skuldkänslor som dök upp och hennes tankar kring vad som hände med hennes dotter. Det var 10 år sen som jag blev avslöjad men jag skulle ljuga om jag sa att detta sjuka beteende försvann där och då. Det hängde med mig upp till en vuxen ålder och någon gång innan Hugo så slutade jag. Under graviditeten med Molly var jag stolt över mig själv. Jag var så orolig över hur jag skulle reagera över en viktuppgång och kosthållningen. Att det sjuka skulle komma tillbaka. Det var nog därför som jag bara gav mig f*n på att börja träna direkt efter förlossningen. Nu var jag mamma och ville vara mitt bästa jag och inte välkomna ovanor. Under mina år som förälder har jag fått lära mig att träna, jag har fått lära mig en god kosthållning men det allra viktigaste är att jag har hittat en balans. Jag har hittat det hälsosamma inom mig och det känns som en seger eftersom att jag i flera år tänkt annorlunda och sämre. Idag är det helt ofattbart, idag skulle jag aldrig göra om det. Det är helt borta och därför är det skönt att skriva om det just för att det är så långt ifrån. Till dig som är inne i detta- ta dig ur den onda cirkeln. Våga be om hjälp och ha ett långsiktigt mål att bli väck beteendet. Fokusera på dina delmål och det finns hjälp att få. Till anhöriga så skickar jag varma kramar och hoppad att även ni ska få det stöd som ni behöver. 170 cm lång och en vikt på 52 kg (Min normalvikt ligger på 60 kg)
