Ni var många som reagerade på att vi smusslade om Mollys dag på Grönan och inte berättade något för Leonore. Jag blev full i skratt idag när jag fick se att det blev ett helt inlägg på Bloggbevakning med kommentarsfält deluxe som följd. Där folk förfärade sig över hur jag skapar trauman hos Leonore och splittring mellan syskonen. Känns nästan som att istället för en egen dag på Grönan med Leonore sen borde jag lägga dom pengarna på någon terapitimme eller två för henne. Först och främst så vet Leonore om min och Mollys dag. Vi berättade för henne och tog fram mega-dajmen i samband med det. Såklart skulle det inte vara någon hemlighet för alltid men det kändes onödigt att berätta innan att vi skulle göra något kul hon inte fick följa med på. Och det var kul och mysigt för mig och Molly att ha en hemlis tillsammans ett tag innan dagen D och att behålla det för oss själva lite. Suga på karamellen att vi delat något speciellt bara hon och jag. När vi sen berättade för Leonore var det ingen big deal alls för henne. Vi tummade på att när hon är 140 cm lång och kan åka allt ska hon få samma upplevelse. Hon får vänta lite till men sen ska hon få en egen "första gång" på grönan med alla stor-karuseller och egen tid med mamma. Hon ser redan fram emot det men vet att det kommer ta ett tag. Tills dess var hon glad över att Molly vann choklad hon kunde dela med sig av. Så hela grejen är överspelad i familjen Rosas och Leonore verkar inte ha tagit mental skada av sveket i alla fall. Men i kommentarsfältet på BB började jag ändå fundera på: Får man aldrig ljuga för sitt barn? Blir förtroendet emellan förstört för all framtid om man som förälder inte är helt ärlig med dom? Vi tar många fighter och konflikter med barnen och är hyfsat transparenta men absolut att det förekommit många vita lögner/lögner här hemma genom åren och fortfarande gör: - Nej, godiset är slut. (klipp till mamma och pappa som gottar sig i soffan) - Jag vet inte vart XX tog vägen, vi kan leta! (den var trasig, smutsig och vi kastade den) - Ska vi skriva brev till tomten med vad ni önskar er? (önskelistan går till släkten och oss föräldrar) - Det här är hulkensoppa som man blir superstark av! (det är spenatsoppa men hur kul tycker ni spenat är?) - Lekplatsen har stängt, vi får gå dit imorgon! (mamma orkar inte gå till lekparken) - Filmen tog slut, då var det slut på barntv för idag, nu ska tv sova. (i dagens samhälle tar det aldrig slut på barntv...) Det var bara några få men ni hajar, man drar väl till med små lögner ganska ofta för små barn? Inte för att aktivt ljuga för dom men för att förenkla vardagen och för att man inte orkar ta 4572 fajter just den dagen. Är det något som i förlängningen skadar förtroendet från barnen till föräldern? Eller något som typ alla gör och som är en del i uppväxten? För egen del tänker jag att det nog inte finns en absolut gräns utan att den hela tiden är lite flytande och att man får anpassa sig ju äldre barnen blir. Och att det också är lite en förälders roll att till viss del skydda barnens känslor också? En balansgång mellan att dom ska lära sig ta smällar och bli sårade osv men också täcka upp med lite mjukt, varmt och tryggt ludd hemifrån så stötarna inte tar allt för hårt på dom? Eller hur tänker ni? Är det alltid ett no-no att ljuga för barnen eller är det rimligt att skarva och småljuga lite?
