På tal om saker man avskyr när folk gör så var det en av er som kommenterade såhär: "Min mans släkting frågade om vi aldrig skulle skaffa barn (då vi varit gifta i 1 år). Jag sa då rätt ut att jo vi vill inget hellre än att bli föräldrar men jag fick missfall och nu vill det inte gå att bli gravid alls. var det något mer du undrade? Är så sjukt oförskämt att fråga om när man ska skaffa barn eller fler eller folk som säger till kvinnor som har söner, hoppas verkligen på en tjej nu? Aldrig förstått det? Jag väntar min första son nu och min högsta önskan sen barnsben är att få två söner. har aldrig ens drömt om döttrar men att folk tar det som misslyckat…” A M E N till det! Frågan om vi inte ska skaffa en trea för att ni vill väl ändå ha en son har cirkulerat runt sen Leonore var bara en liten plutt. Hugo måste väl få chansen till en liten mini-Hugo när vi har 2 mini-Paulas. Det är som att man inte får vara riktigt nöjd om man inte har minst en av varje för då är det inte riktigt på riktigt. ”Det är klart han måste få en grabb också!” som om det är mindre värt för pappor att ha döttrar och mindre värt för mammor att ha söner. Jag är tacksam över att vi har våra två tjejer och dom är inget jag nöjer mig med men jag är helnöjd med dom! Molly kom på ett bananskal och gjorde att det kändes självklart att barn är bara något man skaffar. Det var en sån självklarhet att när man väl vill så bestämmer man sig och så får man en liten knodd sådär 9 månader senare. Sen var det dags för tvåan och den där beställningen på ett barn visade sig inte alls vara så lätt att få till. Som ni vet gick vi igenom två missfall på kort tid innan Leonore bestämde sig för att stanna kvar i magen och bli en fullt utvecklad bebis. Den upplevelsen gjorde mig betydligt mer ödmjuk över barnaskaffande och vilken kamp det kan vara. Jag vet att jag ändå är förskonad i att jag ”bara” fick två missfall när andra går igenom många fler än så och ivf-försök som inte lyckas. För många är det en mångårig kamp som ibland ändå slutar i att man får ge upp och acceptera att det inte blir några barn. Den smärtan jag kände under mina missfall önskar jag ingen och jag sänder en kram till alla er som gått igenom ett missfall nyligen. Eller som är fast i ägglossningstest och temperaturmätning och försöker och försöker. Eller er som varit igenom allt det där och tillslut kommit fram till att det inte längre ska försökas... Jag vet inte just er smärta men jag vet att det är smärta och att det kan kännas som att ingen annan förstår och hur orättvist det är. Kanske är det den upplevelsen som gör att jag känner att just kön på barnet är så... oviktigt. Att få lyckan att få bli förälder till ett litet knyte gör liksom att den lilla delen i vad det är för något inte spelar någon roll egentligen. Visst finns det någon liten del av mig, och säkert i Hugo, som tycker att det vore väl kul med en son också. Vi har inte stängt dörren till en trea någon gång i framtiden även om det med handen på hjärtat känns allt mer avlägset ju äldre flickorna blir. När umgänget blir på en annan nivå och man kan ha en typ av relation till dom som inte går när dom är bebisar. Resonera, dividera, prata, lyssna på funderingar. När dom är mer frigående och man får känna på livet som Paula och inte bara mamma i större utsträckning. Då känns det inte så lockande att börja om med blöjor, vakna nätter, vällingflaskor och skrik... Men den känslan kan säkert ändras också ju äldre barnen blir, att vilja ha en liten på nytt. Så jag säger varken bu eller bä i dagsläget men OM vi nu skulle satsa på en trea så skulle det inte vara med syftet att ”nu få till en pojke”. En tredje flicka skulle inte kännas som ett misslyckande eller som att man skaffade en tredje i onödan. Jag är så tacksam över att jag har mina två flickor, över att vi har hälsan hela familjen och mår bra. Jag får ibland höra att jag som mamma är väl glad över att det är två flickor vi har och inte två pojkar. Och för Hugos del så är det ju verkligen så att han får indirekt höra att han är väl lite missnöjd med att det är två flickor, det vore väl kul med en grabb han kan sporta med och göra grabbgrejer. Dom verkar missa att Molly är Hugos sportkompis redan och att han faktiskt också är helnöjd med sina två döttrar. Vi är så lyckliga och tacksamma över att vi har dom barn vi har - det är verkligen ingen självklarhet ❤️
