Fina Johanna, när vi plåtades för poddomslaget så frågade jag om hon visste vad hon väntade i magen. ”En lillebror”. Jag kramade om henne och gratulerade till ytterligare ett barn. Senare på kvällen såg jag den här filmen och den här texten. Där hon är lycklig och ledsen samtidigt. Det hon beskriver som en parallell sorg till lyckan och en sorg hon vill bearbeta nu så den försvinner sen: Att hon aldrig kommer att få en dotter. Att hon inte kommer att bli mormor. En sorg som blev så självklar och något säkert alla kvinnor kan relatera till men som ingen talar högt om. Handlar det om skam? Alla som väntar barn ser hälsan som det primära. Sen kan man säkert önska kön i smyg. När jag väntade Molly önskade jag verkligen en flicka och det handlar inte om att jag anser att en flicka är bättre än en pojke. Men jag är en tjej, jag kan relatera till en tjej. Det kändes lättare att få bli mamma till en flicka första gången. Min närmsta relation genom livet har varit mamma, jag önskade samma typ av relation till mitt egna. Men när jag väntade Leonore hade jag inte alls samma inre önska om kön. Istället var det Hugo som då innerst inne önskade en till flicka, för det hade han börjat identifiera sig som en ”flickpappa”. Paula: Känner du någon sorg för att vi inte har någon son just nu? Hugo: Ja. Paula: Hur känner du då? Hugo: När barnen blir vuxna. Tjejerna kommer bara vilja hänga med dig, ingen kommer vilja följa med mig på hockey. Paula: Det vet du inte... Hugo: Ne såklart, men jag tror att många män önskar sig en son och många kvinnor önskar sig en dotter. Paula: Jo man kan ju relatera till sitt egna kön, men det är nog också individuellt. Nu ska Johanna få två söner och hon skriver att hon fruktar för omgivningen i framtiden. Att man kommer tycka synd om henne för att hon har två söner och kommer att få höra: ”Ska ni inte skaffa en till så du får en dotter?”. Johanna vill inte ha fler barn, och varför skulle det vara mindre bra att få en till pojke? Varför skulle de vara synd om Johanna? Här är det enbart mottagare som lägger värderingar, inte Johanna som är mamma men som omgivningen ser som ”pojkmamma”. Känner du igen dig i den parallella sorgen som Johanna beskriver? Att ha två barn av samma kön, kan det innebära en sorg? Och i Johannas kommentarer verkade dessa känslor vara SUPERVANLIGA! Varför pratar vi inte om de högt? Har du de omvända, en flickmamma som har en parallell sorg för den son hon aldrig fick? Jag tycker att Johanna är modig som vågar dela med sig, och jag känner att hennes barn är så lyckligt lottade som har en sådan fin och medveten mamma!
