Ingen har väl kunnat undgå dagens stora händelse - att Magdalena Andersson blivit utsedd till Sveriges statsminister. Därmed är hon första kvinna på posten! Hur galet är det inte att vi i Sverige fram tills idag aldrig haft en kvinnlig statsminister? Ju mer jag tänker på det desto knäppare känns det. Att det i år gått 100 år sedan kvinnor fick rösta i ett val första gången här i Sverige. 100 år känns inte alls som länge för något som känns så självklart. Samtidigt så känns det så självklart att kvinnor ska finnas bland våra politiker så huuuuur kan det ha tagit så lång tid för en kvinna att äntligen få axla ”högsta positionen”? Men det är ändå häftigt när man får vara med om historiska händelser, att kunna prata med mina döttrar om att det här är en stor dag dom får vara med om. Att det blir ytterligare ett bevis på att dom "kan bli vad dom vill" när dom kan se ytterligare en kvinna på en mäktig position. Det gör mig glad i själen att kunna förmedla det här till tjejerna. Jag såg ett inlägg hos Bloggbevakning där hon skulle ta "tillfället i akt, att visa lite uppskattning till alla de influencers som faktiskt fortfarande bloggar, i en tid där många andra kastat in handduken eller långsamt låtit bloggen dö ut till förmån för andra plattformar." Döm om min förvåning när jag såg mitt namn och raderna som följde. Det är inget elakt eller negativt skrivet om mig, inte alls. Men det jag reagerar på är att... det inte är något om mig? Att min roll blir reducerad till att man har möjlighet att följa Hugo via mig. Jag är inte upprörd eller arg men det kändes på något sätt så förminskande. Och missförstå mig inte nu, jag vet att min blogg startade genom min relation till Hugo och jag vet att många följer oss båda fortfarande, för Hugo är ju igång och härjar på sin Instagram fortfarande. Men jag vill ändå tro att man tittar in här av andra anledningar än att se om jag skrivit något om Hugo? Jag vet inte... det här är ju en kvinnodominerad bransch men ändå känns det som att min person i dom här korta raderna verkligen blev förminskad till ett bihang. Jag tänker att det inte ligger något ont bakom detta men att det ändå säger något om könsroller och hur man ser på kvinnor/män i yrkesutövningar. Så med det i bakhuvudet kändes det som något positivt och häftigt att få se en kvinna nu ta över rollen som statsminister. Oavsett vilken partitillhörighet man har tänker jag att det är stort för alla oss kvinnor. Att en kvinna står stark utan att det står en man framför henne hela tiden. Från att jag började skriva det här inlägget gick det dock snabbt i svängarna och hon har redan hunnit avgå. Jahopp, det var några roliga timmar antar jag. För mig känns det snurrigt med alla svängarna om att ställa upp på nytt, MP som lämnade, budget som röstas ner och ja, allt känns ju som en enda soppa. Samma typ av kaos som det varit länge i svensk politik känns det som. Men faktum kvarstår ändå, oavsett hur kort tid det rörde sig om att vi idag fick en kvinna framröstad som statsminister för första gången. Det är något historiskt. Nu hoppas jag verkligen att det här var den första av många!
