Hugo har varit borta på svensexa hela helgen och jag har haft egentid med barna. Jag älskar när vi får tid bara vi men det är alltid skönt när Hugo kommer hem igen och vi är en hel familj och två vuxna som delar på ansvar, glädje och sorg över allt som händer i vardagen. Det är skönt att Hugo är hemma igen. Vi åkte med Silja Line till Åbo och besökte Muminvärlden - där vi var hela familjen förra sommaren. Den här gången blev det bara jag och flickorna och så min älskade mormor. Vi anlände tidigt på morgonen och höll igång hela dagen och på kvällen kunde jag inte låta bli att känna mig som en supermamma som hållt igång själv hela dagen. Visst hade jag med min mormor som stöd men jag stod för allt springande och fick jaga och svettas och sköta roddandet. Om inte min mormor hade varit med vet jag inte alls om det hade gått. Två som vill olika, två med spring i bena och bus i sinnet och så bara en av mig. Jag tänkte för mig själv "Hur gör alla ensamstående egentligen?". Jag vet ju att det går men jag förstår inte hur. Eller ja - jag förstår ju att det bara måste gå, det finns liksom inget val. Men ändå, jag imponeras av dom som tar allt ansvar själva. Som inte har en partner som lastar av ibland, som kanske inte har ett kontaktnätverk som vi har utan står helt själva. Jag tänkte mest på om man har fler barn och är ensam. Hur balanserar man som i mitt fall, två barn med olika viljor och behov? När två vill springa åt olika håll och man bara är en? När får man tid att sitta ner och pusta ut eller gå på toaletten eller bara samla sina tankar. Jag tänker att det kräver styrka och uthållighet och en ängels tålamod. Jag skickar en tanke till er alla som kämpar på med barn på egen hand. Som får dra hela lasset i ekonomi, VAB, sysslor som ska göras och hela livspusslet och samtidigt se barnen, trösta dom när dom är ledsna, plåstra om och krama när det gör ont, leka när orken finns och bara vara den där tryggheten i livet. Ni är fantastiska, glöm aldrig det <3
