Idag var det en mycket bättre dag. Vi åkte hem till Hugos mamma och pappa igår och fick hemlagad middag. Det har känts så tråkigt i mig att ge Molly så himla mycket burkmat under den senaste perioden. Nu menar inte jag att jag är en storkoksmorsa men Molly får äta den middag som vi äter. Köttfärs, kyckling, fisk, grönsaker, bröd, frukt med mera. Utan kök blir det svårt att laga mat och då har brukarna varit guld värda. Jag och Hugo kom överens om att han ska vara pappaledig under två månader nästa år. Det känns lite spännande att få höra hur han kommer att uppleva en vardag med bebis, om han kommer att uppleva det på samma sätt som jag. Dagligen så skrattar jag med Molly. Hennes minspel och sättet hon tar för sig på. Hur hon formar munnen när hon upptäcker något nytt. Kärleken man känner när barnet ger en blöt kopuss och gärna passar på att slicka lite på ens ansikte. Jag vill att Hugo också ska få känna den drunknande kärleken när Molly lär sig säga "pappa" ordentligt. Det jag har med Molly vill jag att Hugo också ska få. Världens bästa pappa men en relation byggs upp av tid. Genom tid så kommer Molly få upp samma förtroende som hon har för mig. Pappa hjälper henne när något känns jobbigt. Hunger, en blöt blöja, trött eller uttråkad. Det tar pappa bort. Tänk att det kommer vara jag som kommer hem sent på eftermiddagen. Att jag missat en hel dag. Usch men nödvändigt. Jag tror starkt på att man som förälder behöver egentid med barnet för att hela tiden bygga på bandet och förtroendet. Vi har tagit det lugnt idag. Jag och Molly var på Öppna förskolan hela förmiddagen. Hon kryper väldigt självständigt och det känns bra i mig att se henne trygg. Hon vet om att jag är i närheten och hon säger till om hon behöver mig. Samtidigt så tvekar hon inte på att byta rum eller söka kontakt med andra barn och vuxna. På vår öppna förskola så gör det inget om någon annan än mamma bär upp, där gör jag en high five med mig själv men skjuter absolut aldrig ifrån mig henne dom stunderna som hon behöver mig lite extra mycket. Det är lite lustigt hur snabbt man tar sig an barn. Det räcker med ett första möte så är man mån om andra barn. Man hjälper till så dom inte ramlar, delar med med sig av tex frukt, snyter näsan, ser efter, skojar, sjunger och fysisk beröring. Vi kvinnor är nog lite så, omhändertagande. Efter öppna förskolan så åkte vi till Hugos kontor och väntade tills han slutade. Äntligen blev det helg men inte kunde vi åka hem och göra mysig fredagsmiddag. Vi åkte istället till Andys lekland i Sickla och låg i bollhavet. Molly kunde inte bestämma sig för vilken boll hon skulle leka med. Vi konstaterade att lilla Lolly har blivit så stor. Hon reser sig hela tiden och släpper greppet för att stå helt själv. I några sekunder går det allt innan hon faller ner på rumpan och har blöjan som stötdämpande. Mitt i allt kaos som varit i våra liv den senaste tiden har jag glömt bort att julen närmar sig. Den högtid som jag faktiskt älskar. Vid det här laget hade jag redan julpyntat och skaffat mig en gran. Det får bli en snabb julpyntning när vi flyttar in för att komma in i julstämning. När vi kommit på plats är pepparkaksbak ett måste. Med lugnande julmusik i bakgrunden och glögg. Kan bebisar äta pepparkaksdeg förresten? Det som snurrar runt i mitt huvud just nu är julklappar. Det är för sjutton Mollys första jul och för mig är klappar ett måste trots att hon inte förstår. Och vi som inte hunnit köpa en enda sak. Tur att nätet finns, skulle ni vilja se dom klappar som vi kommer att ge till Molly? =) Lilla loppan i bollhavet
