<div class="_38 direction_ltr"> <p style="text-align: center;">En kommentar:</p> <p style="text-align: center;"><em><strong>"Hej Paula!</strong></em><br /> <em><strong> Önskemål om inlägg!</strong></em><br /> <em><strong> Jag fick mitt första barn nu i april. Hade läst på allt om förlossning o köpt allt man kan tänkas behöva till bebis.</strong></em><br /> <em><strong> Men, inte alls förberedd på tiden efter med bebis (om man nu kan förbereda sig på det).</strong></em><br /> <em><strong> Iallafall känner jag att det blev en stor omställning som jag inte var beredd på.</strong></em><br /> <em><strong> Inget blev som jag ”tänkt”. Vi fick inte förlösa på det BB vi valt utan var tvungna att lämna Sthlm, amningen strulade o jag grät varje kväll ibörjan för att det gjorde så ont, känner mig otillräcklig som mamma, tycker det är så jobbigt när bebis gråter o jag längtar till hon blivit lite större vilket känns fel då man ska njuta av tiden dem är små.</strong></em></p> <p style="text-align: center;"><em><strong> Jag skulle gärna vilja att du skriver lite om första tiden med molly/Leonore. Era rutiner nu o hur det var precis i början.</strong></em></p> <p style="text-align: center;"><em><strong> Är fortfarande ledsen till och från då det känns som att jag inte förstår henne när hon är ledsen. Vågar knappt gå ut själv med henne. Kan aldrig lägga ifrån mig henne när hon sover för då vaknar hon o gråter, så jag är otroligt låst. Amningen funkar bättre men vill inte amma offentligt, så blir mest hemma med henne i famnen hela tiden. Inte alls som jag tänkt att det skulle vara ?</strong></em></p> <p style="text-align: center;"><em><strong> Läser många mammabloggar o följer många instagramkonton. Allt ser så perfekt ut hos alla o jag känner mig misslyckad."</strong></em></p> <p style="text-align: center;">Alltså älskade! Det är absolut inget fel på dig!!! Tvärtom, du är mänsklig och går igenom en otrolig omställning! Jag känner så igen mig, det du upplever nu upplevde jag också när Molly var bebbe. Jag tror att det tog fem-sex månader innan jag vågade åka tunnelbana ensam med Molly och vagnen. Och hon kved till. Detta tyckte jag var så otroligt jobbigt för det kändes som alla i vagnen blev störda. Så jag hoppade av. Ammade Molly och hoppade på nästa tåg istället.</p> <p style="text-align: center;">Dom bråken som jag och Hugo hade berodde nog mycket på just omställningen. Vi var unga. Hade aldrig känt oss låsta förut och nu helt plötsligt fanns det en bebis att ta hänsyn till. Oj vad vi bråkade. Jag hade nog en form av identitetskris, det tog ett tag för mig att landa och hitta just mitt sätt att vara förälder på. Stundvis kunde jag känna mig otroligt ledsen, mitt i den stora lyckan. Jag tycker att du är så otroligt medveten om hur du känner, för jag kom på allt detta i efterhand.</p> <p style="text-align: center;">Du skriver i din fråga hur vi har haft med rutiner. Rutinerna har egentligen bara växt fram naturligt med tiden. Men det tog sin lilla stund. Med Leonore har vi egentligen bara den senaste månaden sovit/ätit vid samma tidpunkt dag efter dag. Jag personligen har aldrig varit speciellt stressad över att hitta rutiner för våra dagar ser så pass olika ut. Era rutiner kommer också att komma. Ta dag för dag, lär känna din bebis och lär känna dig. Hur funkar ni ihop, det tar en liten stund att komma på det.</p> <p style="text-align: center;">Du ska inte behöva känna dig låst såhär mitt i det fantastiska. Jag vet inte hur dina relationer ser ut men vi umgås mycket, mycket med familjen. Det är tryggt med mamma. Jag ringer alltid mamma nr barnen är sjuka, eller bjuder in oss själva på middag. Använd ditt sociala kontaktnät och umgås med nära och kära. Det finns alltid en frivillig famn som kan avlasta dig. Prata om dina känslor med din partner så även han förstår hur du känner. Har man stöd med sig brukar det kännas lite, lite bättre.</p> <p style="text-align: center;">Jag var först ut med att få barn. Ingen jag kände hade kids. Jahapp, vilka ska jag nu hänga med då? Man vill alltid ha en likasinnad. Jag ville umgås med andra som också hade barn. Det började med en barnvagnspromenad med en bekant. Där jag lärde känna fler mammor som dessutom var i min ålder. Vi tillsammans gick till Öppna förskolan där jag lärde känna ännu fler mammor. Vissa av dom är idag några av mina absolut bästa vänner. Så när du är redo, ut på mammakompis-jakt!</p> <p style="text-align: center;">"Alla på sociala medier har det så perfekt". Åh nej. Nej, nej, nej. Ingen har det perfekt. Vi alla har våra egna problem och fighter. Du får dig inte luras av de 5 % som läggs ut på sociala medier. Jag försöker verkligen att inte bli påverkad av t.ex instagram, Facebook och bloggar. Jag fokuserar på mitt verkliga liv och försöker hela tiden investera tid i mina verkliga relationer. Det är så himla enkelt att dölja skavankerna på sociala medier så mitt råd till dig är att absolut inte jämföra dig med det du ser. DU är världens bästa mamma till just ditt barn. Ni håller precis på att lära känna varandra och du har en fantastisk resa framför dig.</p> <p style="text-align: center;">Jag ska berätta en liten hemlighet för dig. Dagarna kring bf med Leonore var jag nästan olycklig. Hur ska jag klara av att vara mamma till två samtidigt. Kommer jag och Hugo bråka sådär mycket som vi gjorde när Molly kom. Kommer jag älska mina barn lika mycket. Kommer jag att glömma bort molly. Idag fem månader senare är jag förälskad i min lilla tjej. Min kärlek växer dag för dag för båda mina barn. Allt har fallit på plats och jag är så jäkla lycklig. Leonore hänger bara med och jag och Hugo har haft fantastiska månader i vår relation den senaste tiden. Det kommer vända för dig också. Att du bara är medveten om hur du känner säger att du är på rätt spår.</p> <p style="text-align: center;">Jag önskar verkligen dig en fin sommar. Jag önskar dig och din bebis allt gott i världen. Du är inte onormal. Du är fullt normal!</p> <p style="text-align: center;">Girlpower. Mompower.</p> <p style="text-align: center;"> </p> </div>
